007 First Light

Året var 2009. Amerikas förenta staters första mörkhyade president flyttade in på Pennsylvania Avenue, den nyligen lanserade streamingtjänsten Spotify var på god väg att förändra musikindustrin för alltid och världen sörjde förlusten av "the king of pop". Mer relevant för oss idag, dock, var släppet av ett litet spel kallat {Batman: Arkham Asylum}. Det lilla spelet som kunde, utvecklat av London-baserade Rocksteady Studios vars meritförteckning kunde stoltsera med endast ett föregående spel - det kompetent ihopsnickrade men anonyma {Urban Chaos: Riot Response}. Jag var inte ensam om att tidigt avfärda deras nya läderlappspel som ett slappt försök att dra fördel av den explosiva populariteten hos föregående års dundersuccé The Dark Knight.

Vad vi istället fick var en för spelet helt unik tolkning av Batman-universumet som kunde stå pall sida vid sida med våra absoluta favoritskildringar av karaktären. För många blev Rocksteadys version av Gotham och dess färgstarka invånare den definitiva versionen. Mottagandet av Batman: Arkham Asylum blev ett seismiskt skifte för licensspel, som dessförinnan oftast varit fastkedjade vid en motpart på bio utvecklade under strikta deadlines och oönskvärda arbetsförhållanden. Under de kommande åren kunde man lätt se spelets influenser i bland annat Middle-Earth: {Shadow of Mordor}, {Mad Max} och kanske framförallt Insomniacs {Spider-Man}. Det stod glasklart att medelmåttiga filmadaptioner inte längre räckte till för spelare i en "post Arkham Asylum"-värld. De hade sett ljuset och ville nu ha fräscha tolkningar av deras favoritkaraktärer som de kunde omfamna som sina egna.

Agent 007 med rätt att döda är givetvis inte någon främling för spelmediet. Bland spel baserade på filmer är Goldeneye 64 bland de mest kända och framgångsrika någonsin och fans har genom åren även fått spännande originella äventyr som {James Bond 007: Nightfire} och {James Bond 007: Everything or Nothing} - men även dessa har ändå på något plan levt kvar i filmernas värld. Det har dessutom passerat väl över ett decennium sedan vi sist fick ett fullfjädrat storspel med Ian Flemmings kvinnotjusande MI6-operatör i huvudrollen. In i bilden stiger danska IO Interactive, kända för {Hitman}-spelen, för att ge oss spelare vår alldeles egna James Bond - en ny början för karaktären, denna gång spelad av Patrick Gibson, där studion får chansen att sätta sin egen prägel på allas vår favoritspion. Enligt undertecknad har IO Interactive och 007 länge varit en perfekt matchning av studio och varumärke och jag tycker att resultatet, {007 First Light}, talar för sig själv.

Det är en färskare och nybakad James Bond som möter oss.

Unge James Bond har en utmanande dag på jobbet som luftbesättningsman hos
Hans Majestäts kungliga flotta när han av en ren händelse råkar finna sig själv mitt i en massiv hemlig operation bedriven av den brittiska underrättelsetjänsten. Bonds imponerande bidrag till denna operation gör att MI6 får nys om honom och markerar honom som en potentiell kandidat till det nyligen återupptagna 00-programmet. Som MI6-rekryt utmärker han sig givetvis snabbt, både på gott och ont - mycket till den hårdnackade instruktören John Greenways stora förtret, vars relation till den nya stjärnstudenten är minst sagt ansträngd. Bonds chans att visa hans skeptiker vad han är kapabel till kommer när den vanärade agent 009 visar livstecken efter åratal av att ha gömt sig från agenturen. Det är upp till James Bond och hans nya vänner på MI6 att hitta 009 och oskadliggöra hotet som han utgör. Givetvis uppstår en och annan oförutsedd komplikation på vägen.

De berättartekniska ambitionerna i 007 First Light är mer omfattande än i något IO Interactive tidigare gjort. Med {Hitman: Absolution} ville de göra något som var mer filmiskt än vad de producerat förut men medan ett hårdare regisserat upplägg kanske inte var ingrediensen Hitman-receptet behövde, så har de presterat avsevärt bättre i deras Bond-äventyr. Det hjälper såklart att de lyckats bygga upp en stark rollbesättning. Patrick Gibson behövde inte många minuter i rollen för att övertyga mig om att han var ett fantastiskt val för James Bond men övriga skådespelare gör också starka intryck. Priyanga Burford som M lyckas fånga den gamla bekanta hårda men rättvisa förälder-andan fans uppskattar hos karaktären historiskt sett, samtidigt som hon bidrar med sin egen unika tolkning av materialet. Det samma tycker jag kan sägas om Alastair Mackenzies Q och Kiera Lesters Moneypenny,

Actionsekvenserna är betydligt friare och öppna för improvisation än i annan tredjepersonsaction.

Manusförfattarna på IO ska också ha sin beskärda del rosor. Visserligen är spelets rena händelseförlopp, det vill säga den övergripande konflikten, inte banbrytande eller unik på något sätt. Å andra sidan finns det gott om Bond-filmer som handlingen i 007 First Light slår på fingrarna - och då är det ändå specifikt karaktärsskrivandet som jag finner vassast här. IO:s James Bond är grönare, yngre och mindre raffinerad än vi kanske är vana att se honom, men jag köper honom som karaktären nästan omedelbart. IO förstår den avskalade essensen av vem Bond är: olydig men lojal, farlig men sofistikerad, sexig men inte vulgär - beståndsdelarna är där allihop. Humorn sitter också som en smäck; Bond har alltid en grym one-liner eller en kvick spydighet i rockärmen. Spelets ultimata skurk lämnar dock tyvärr en del att önska och står sig som det svagaste aspekten av den övergripande handlingen. Han framstår definitivt som mer karikatyrartad och "TV-spelig" än resterande karaktärer, och står ut lite som en öm varböld på en i övrigt välformad kropp.

Spelet skiner dock som absolut starkast när kontrollen vilar i spelarens händer. Det IO landat på här är ett sorts kärleksbarn till {Uncharted} och Hitman: filmiskt medryckande actionspektakel som för tankarna till Nathan Drakes skattjakter avrundas med mer öppet designad problemlösning där spionage och klipskt användande av Q-avdelningens leksaker är vägen till framgång. Jag erbjuds här mer agens och lekfullt omfång i tillvägagångssätt än i Naughty Dogs actionrökare men låts inte riktningslöst trampa vatten för länge i enorma, ofta lite överväldigande sandlådor som i Hitman-serien. Balansen upplever jag som oerhört välfungerande för den sorts upplevelse som IO vill erbjuda och under spelets gång fann jag mig kontinuerligt imponerad av variationen och det träffsäkra tempot.

Det bjuds på genomgående fina rollprestationer.

Som massivt fan av både James Bond och TV-spel har jag alltid känt att även de bästa James Bond-spelen saknat något. Alltför ofta har man gjort renodlade shooters av dessa spel och missat att spionage är en viktig beståndsdel av James Bond-fantasin. Att infiltrera en flott gala, samla information om ens måltavla, charma potentiella informatörer, identifiera möjligheter att utnyttja i ens omgivningar - saker som jag skulle säga är mer fundamentala till Bond-upplevelsen än ändlöst skjutande. IO Interactive verkar hålla med mig, för en betydande del av upplevelsen i 007 First Light består av just detta. Ett av spelets mest minnesvärda uppdrag utspelar sig på en schackturnering i Slovakien och spelaren får i mångt och mycket fria tyglar att navigera banans utmaningar lite som man själv känner för.

För att uppnå dina mål får du till ditt förfogande en salig verktygslåda bestående av Q-leksaker som laserklocka, exploderande pennor och giftpilar som kan skjutas från mobiltelefonen, men Bonds egna intuition och kvicka tänkande spelar också en roll i form av bluffande. Om du skulle råka finna dig upptäckt av en vakt på en plats du inte har någon rimlig anledning att vara på kan du förbruka så kallade instinktpoäng för att lägga på ett pokeransikte och dra någon vals om varför du visst har befogenhet att vara just där i detta ögonblick ("jag tillhör säkerhetsteamet, chefen vill att jag tar en extra titt på våra yttre försvarslinjer"). Det är en rolig mekanik som ger spelaren ett välbehövt "get out of jail free card" samtidigt som det känns väldigt 007, som ju är en begåvad "bullshitter".

IO Interactive har fattat att Bond kräver betydligt mer än bara action.

Tack vare balansen mellan de lugnare och mer metodiska spionagesegmenten blir actionsekvenserna i sin tur också desto mer underhållande när det väl så att säga smäller i pannrummet. Våldet i 007 First Light är dynamiskt, följsamt och hårdkokt både när det kommer till närstrid medelst knytnävar eller eldstrider. Det finns alltid dynamiska element att utnyttja i strid i omgivningarna - explosiva tunnor att skjuta på som resulterar i kedjereaktioner, lösa objekt som med ett knapptryck går att kasta i ansiktet på närmsta hejduk, ventiler som kan saboteras för att skapa sämre siktförhållanden vilket i sin tur gör det lättare för dig att slinka undan och tackla dina angripare från en bättre vinkel. James Bonds kaotiska, improvisationsmässiga fajtstil fångas väldigt väl här.

En annan fundamental aspekt av Bond-fantasin är givetvis körandet av diverse exotiska fordon, men här lämnar tyvärr IO Interactive mer att önska och jag skulle peka på detta som den enskilt största beståndsdelen som spelet inte lyckas leverera på ett tillfredsställande sätt. Här får vi ratta sportbilar, sopbilar, byggarbetsfordon och båtar men det är sällan vi får göra mycket mer än att lägga gasen i botten och följa en rak sträcka där väldigt lite av intresse händer. Bilarna känns bra att köra och fartkänslan är det inget fel på, men jag hade definitivt önskat åtminstone en längre biljakt där jag som spelare får mer utrymme att leka sanslös stuntman. Inför den oundvikliga uppföljaren finns det här massor av arbete för IO göra för att verkligen fullända den ultimata James Bond-upplevelsen.

Fordonen hör tyvärr till spelets få svaga punkter.

I huvudmenyn hittar vi också extraläget som IO kallar "the Tacsim". För ett spel som lagt mycket uppmärksamhet på extra upplåsbara kostymer i sin marknadsföring lär det förbluffa många att det bara är i detta separata arkadläge som man får använda dessa kostymer. Personligen stör det mig kanske inte lika mycket som det kommer störa andra, och jag respekterar att utvecklarna vill se till att James bär de mest passande utstyrslarna för varje given scen - men det är värt att nämnas.

Tacsim-läget i sig är, lite som namnet antyder, en simulator som Bond kan hoppa in i för att fila på sina färdigheter. Där kastas du in i banor från huvudkampanjen med specifika mål att möta. Exempel på detta kan vara att neutralisera alla fiender så snabbt som möjligt, på specifika sätt. Detta läge lyckades inte hålla undertecknads uppmärksamhet särskilt länge men jag tycker inte heller dess inklusion drar ner helhetsintrycket. Och vem vet, kanske lyckas IO med tiden göra spännande grejer med upplägget - de har sagt att de kommer hålla spelet uppdaterat med nya scenarion, så vi får se om de lyckas klämma ut liknande miltal här som de gjort med Freelancer- eller Escalation-läget i {Hitman: World of Assassination}.

Jag är i och för sig inte jättebrydd över huruvida 007 First Light kommer fortsätta leverera nytt innehåll till dess "taktiska simulator" över tid, särskilt när jag är så förbannat nöjd med den huvudsakliga kampanjen IO Interactive knåpat ihop för oss James Bond-fantaster. Här finns någon skönhetsfläck eller två som är svår att helt blunda för men i mångt och mycket är spelet allt jag vågat hoppas på sedan det utannonserades. Jag förälskade mig i danskarnas tolkning av dessa tidlösa karaktärer, jag fick känna mig som en superskarp spionlegend och följa med på ett hisnande actionäventyr polerat till förstklassig kvalitet. Framförallt lämnades jag med en knäckande hunger för vad som kommer härnäst för denna version av 007, och jag finner ett visst mått av trygghet i att oavsett hur väl eller hur illa Amazon lyckas förvalta James Bonds arv nu när de äger rättigheterna så har åtminstone just denna martinipimplande agent landat helt rätt. Nu vill jag se mer av honom från IO Interactive - för om de lyckas fila vidare på vad de lyckades bra med på första försöket och bättra på vad de inte nådde hela vägen med, då kan vi ha en framtida klassiker att se fram emot.