300

Frank Miller är kungen. Jodå, så är det. Seriegurun har genom sina grafiska noveller banat vägen för storyidéer som Hollywoods samlade manusförfattare inte skulle mäkta med att frammana ens om de fick 15 år och lugn och ro i form av en kollektiv Oldboy-inlåsning på sig. Leonidas är förresten också kungen. Kung över Sparta och de 300 krigare som ända sedan sin födsel fostrats att bli krigsmaskiner redo att försvara sitt land mot vad som helst när som helst.

När som helst kommer snarare än väntat i form av persiska rikets gigantiska krigshär. Det persiska sändebudets erbjudande om nåd besvaras med att han blir nedsparkad i ett bottenlöst hål, en krigsförklaring så god som någon. Och när Gandalf i Sagan om konungens återkomst utannonserar att tiden är inne för vår tidsålders stora slag så kan det lika gärna ha varit 300 han syftade på.

Kroppsdelar som flyger som trasdockor, dödskramper i slow motion och en perverterad Judas-variant av puckelryggen från Notre Dame. Det här grekiska semestervykortet som regissören Zack Snyder skickat innehåller kort sagt allt annat än azurfärgat badvatten, finkorniga stränder och vita tavernor.

Mirakelreceptet för den utpräglat stilistiska överföringen från serieformatet till film bygger egentligen på två färger; rött som i blod och blått som i blue screen. Precis som i serieförlagan har man framhävt och fördjupat de röda färgerna vilket ger en teatralisk känsla som även låg bakom mycket av Sin City-estetiken.

Även om det är den visuella biten som imponerar mest så finns det även en tempomässig fingertoppskänsla som gör att filmen blir extremt välbalanserad i de olika momenten. Den typen av finlir gör att 300 massakrerar överarbetade utmanare som Spider-Man 3, Transformers och Die Hard 4. Trots det har kritiken inte låtit vänta på sig.

Att börja yla om historisk korrekthet är självklart malplacerat i en film som ligger betydligt närmre mytologi och fantasy än skolundervisning. Sättet att skildra perserna som androgyn kanonmat känns i så fall som en mer relevant invändning om man är på dissekeringshumör. Men jag kan inte påstå att jag bryr mig nämnvärt. Eller som en viss person skulle ha invänt: Thisch issch Sphhaaaartaa! Och årets i särklass bästa actionfilm.

2-discen från Warner innehåller den del som heter "Fact or Fiction?" som precis som namnet antyder fokuserar på verkligheten bakom historien. Sevärt, men inget måste. Detsamma gäller för "Who were the spartans?". Sedan följer en 15 minuter lång hyllning till Frank Miller som väl är på sin plats samt två stycken "Making of"-inslag och ett gäng borttagna scener (inget att skrika sig hes över).

Kommentarspåret med regissören innehåller som väntat en hel del tekniksnack. Överlag en bra utgåva men långt ifrån någon som kommer vara med i snacket om årets bästa. Det kommer dock filmen vara så ett köp av DVD:n är så klart obligatoriskt.