42

Filmen:
Det råder inte direkt någon brist på baseballfilmer om underdogs. Tjejligan, Värsta gänget, The Rookie, The Natural och inte minst Moneyball har alla behandlat sporten genom att lyfta fram framgångssagor där eviga motgångar följs av överraskande framgångar för karaktärerna. 42 är den senaste i raden av dessa berättelser.

En sann historia om Jackie Robinson som blev den första mörkhyade spelaren att ta en plats i ett proffslag i USA under slutet av 40-talet när segregeringen mot landets afroamerikanska del av befolkningen pågick för fullt. Harrison Ford spelar rollen som klubbdirektören Branch Rickey som bestämmer sig för att ge Robinson en chans att visa vad han går för trots många ilskna röster som menar att det inte går för sig att blanda in någon mörkhyad i de vitas favoritsport. Rickey struntar i detta eftersom "pengar är gröna - och inte svarta eller vita". I 42 får vi följa Robinsons väg från de konstanta förolämpningarna och diskrimineringarna till att han visar tvivlarna vilken enorm talang som fanns inom honom.

42 målar upp en bild av 40-talets USA som gör en ömsom illamående, ömsom förbannad. Det är trångsynthet och vidrigt beteende som bubblar omkring i nästan varenda scen. Människor som behandlar andra människor sämre än smutsen under deras skor. I dessa scener engagerar 42 mig som tittare förvånansvärt mycket. Jag bryr mig om Robinson och lider med honom i dessa fruktansvärda tider. En stor del till detta beror på skådespelarna. Chadwick Boseman är riktigt bra i huvudrollen som Robinson, men det är Harrison Ford som stjäl showen. Han har en medmänsklighet och ett hjärta hos sin karaktär som får honom att sticka ut ordentligt bland filmens andra vita män som i de flesta fallen agerar som rediga skitstövlar. Det är en av Fords bästa roller i karriären och en fin påminnelse om att gubben minsann kan göra annat än att bara springa omkring som piskbeväpnad äventyrare eller tuffing i rymden.

Men så fort filmen istället lägger fokus på själva baseballspelandet tappar manusförfattaren och regissören Brian Helgeland mitt intresse. Helt och hållet. Robinson framstår som rena stålmannen när han springer snabbare än alla andra, hoppar högre än alla andra och är bättre än alla andra på precis alla sätt och vis. Det blir liksom för mycket skönmålande av hans talang och det här bättras knappast på av att många av spelsekvenserna dryper av pajiga moment som ska visa på publikens syn på Robinson. Allra värst är ögonblicken som inkluderar en liten unge som avgudar Jackie och ser honom som sin stora idol. Det blir blödigt värre när snorungen ber böner å Jackies vägnar under en match ("Gud, låt Jackie klara det här") eller då samma unge springer efter ett tåg som Jackie befinner sig på och sedan lägger örat mot rälsen. "Jag hör honom fortfarande", säger ungen och som tittare vill jag bara sjunka genom golvet.

I slutändan är 42 en ganska så medelmåttig film där scenerna utanför baseballplanen väcker ett visst engagemang tack vare sina fina skådespelare , en grymt uppfångad tidsanda och ett hyfsat manusarbete, men där klumpigt skriven sentimentalitet och en larvig övermänsklighet hos Robinson under matcherna gör att man känner gäspningarna avlösa varandra snabbare än vad intresset får en att vilja fortsätta titta på filmen.

Bilden:
För att vara filmad digitalt, så har man verkligen lyckats få 42 att kännas filmisk. Här finns ett behagligt brus som spär på filmkänslan ytterligare i ett läckert samarbete med de underbara sepiatonerna som ligger som ett täcke över hela filmen. Skärpan är fenomenal med underbara texturer och levande hudtoner. Svärtan är dessutom härligt mörk och tung som pricken över i:et på den här toppentransfern.

Bilden har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Även här levererar Warner. Ljudbilden, ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår, är fylld till bredden av underbara surroundeffekter som antingen är läckert subtila i filmens lugnare ögonblick eller ljuvligt maffiga framförallt under baseballscenerna där även basen kickar igång på allvar. Musikinslagen är oerhört välmixade, precis som dialogerna.

Extramaterialet:
Här bjuds på tre ganska intetsägande featurettes som klockar in mellan 9 och 10 minuter per styck. En visar på jämförelser mellan verkligheten och de porträtteringar som skådespelarna gör i filmen, medan de två andra visar arbetet bakom kulisserna och en babblig ryggdunkarövning med gamla idrottare som pratar om Robinsons arv till sportvärlden.