50/50

Filmen:
Tårdrypande berättelser om cancerdrabbade sjuklingar kryllar det av men det angreppssätt regissören Jonathan Levine har valt i 50/50 är något helt nyttt. Förvisso centraliseras filmen kring Adams (Joseph Gordon-Levitt) cancer men den visar också livet runtomkring och dess utmaningar cancern medför. Som till exempel relationer och hur man handskas med cancerbesked rent mentalt.

Renlevnadsmänniskan och perfektionisten Adam (Joseph Gordon-Levitt) är 27 år och har nyss fått reda på att han fått cancer med en överlevnadschans på 50% på sämsta möjliga sätt av en okänslig doktor. Hur tacklar man en sån sak? I filmen 50/50 får vi följa Adams kamp med sitt vardagsliv och hanterandet av sina anhöriga som sin oroliga hönsiga mamma Diane (Anjelica Huston), chockerade flickvännen Rachael (Bryce Dallas Howard), osmidige polaren Kyle (Seth Rogen) samt den nyexaminerade oerfarna terapeuten Katherine (Anna Kendrick).

Som upplagt för en fest med opassande skämt och cancerhäcklande, men manusförfattaren Will Reiser som själv har haft cancer vill istället ge oss en historia måttligt distanserad från cancersjukdomen och inflikad humor lite här och där. Tramskomikern Seth Rogen i en cancerfilm, hur tänkte de nu? Även jag ryckte till, men att para ihop Joseph Gordon-Levitt och Seth Rogen, två totalt olika typer skådespelare var ett genidrag. Deras vänskap känns ända uti fingerspetsarna och ger filmen en gigantiskt stor dos trovärdighet.

Skådespeleriet är det som bär filmen och förutom Joseph Gordon-Levitts och Seth Rogens lysande insatser har vi även Anna Kendrick som gör en tokbra insats som osäker terapeut. Inte heller att förglömma Anjelica Huston som spelar Adams mamma och gör en av de mest gripande scener jag sett på flera år, vilken inlevelse. I 50/50 har regissören Jonathan Levine struntat i det förväntade att gräva ner sig totalt i cancersorgen. Det blir heller aldrig flamsroligt utan bara skön återhållsam humor när det passar som bäst. Visst finns allvaret där men det trycks aldrig upp i ansiktet. 50/50 är en skön film helt enkelt.

Bilden:
På bildsidan kan inte 50/50 göra någon besviken. Det är en ultrarealistisk presentation med galet mycket detaljer och fantastisk skärpa. Den neutrala färgpaletten förstärker realismkänslan och färgerna har perfekt mättnad och intensitet. Hud ser ut som hud och miljöerna imponerar med riktigt schysst färger. Svärtan är också bra med mycket detaljer i de mörka partierna. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 1,78:1.

Ljudet:
DTS-HD Master audio-mixen i 50/50 är dialogtung med sparsamma surroundeffekter och minimalt bas-snaskande. Avsaknaden av ljudeffekter a'la Transformers gör självklart inte ljudupplevelsen till något spektakulärt, men 50/50 är ingen spektakulär film heller. Den tydliga och klara dialogen ackompanjerad av stillsamma toner och ren tystnad duger gott. Helt i fas med filmens stämning.

Extramaterialet:
Till skillnad från de flesta andra filmer har 50/50 hyggligt sevärt extramaterial. Som till exempel de fem bortklippta scenerna som alla är lysande. I den första av de tre featuretterna "The Story of 50/50" diskuteras bakgrundshistorien och i "Life Inspires Art" snackar Seth Rogen och andra om hur de upplevde det när deras vän manusförfattaren Will Reiser var cancersjuk. Den sista featuretten "Seek and Destroy" visar det hemska öde en av Rachaels målningar möter. Trevligt extramaterial, men på tok för lite av det goda.