Apocalypto

Jag såg Mel Gibsons Apocalypto nyligen. Utan några som helst förväntningar. En på förhand tråkigt jämngrön naturfilm om Maya-indianer från en regissör som enligt amerikansk skvallerpress gått och blivit spritt språngande galen. Min tanke var att slå ihjäl ett par timmar (halvsovandes) i min sköna soffa. Så blev det dock inte.

Apocalypto är nämligen suprb och Mel Gibson bevisar återigen hur enormt skicklig han verkligen är. Och på något sätt tycker jag synd om gamle Mel, särskilt efter att ha sett Apocalypto. Gubben gjorde för tre år sedan en film om Jesus, som påvisade att judarna var minst lika skyldiga till illdåden i bibeln som romarna var. Det tog bara veckor och hela USA vände sig mot honom. Han blev utfryst och tvingades finansiera all marknadsföring av The Passion of the Christ för egna pengar, samt betala hela notan för inspelningen av Apocalypto. Under de tre senaste åren har nog ingen förutom möjligtvis Usama Bin Ladin varit så hatad av den amerikanska massan som gamle Gibson. Och det, om något, har varit oförtjänt så in i bomben.

Visst, visst, efter att ha blivit sönderslagen med hutlösa mängder hetsk kritik lyckades Mel säga en del korkade saker som tolkades som antisemitiska strax efter premiären av The Passion of the Christ. Och han framstod samtidigt som väldigt, väldigt instabil. Han var tydligen full för jämnan och uppgavs hata judar, 50 miljoer människor hatade honom och gav han och hela hans familj ett rent helvete... klart som fan man blir labil då.

Gibson gick därför under jord, mer eller mindre, och dök inte upp förrän för ett halvår sedan då han stoppades för att ha kört bil onykter och då passade på att förklara för poliserna att alla världens krig och konflikter var judarnas fel... enbart. Vid det här laget gillade USA Usama mer än Mel... mycket mer.

Än en gång slog han från underläge, med Apocalypto. Maya-indianer, främmande språk (såklart) och en himla massa digitalfilmad naturporr. I USA var mottagandet först mycket svalt. Men sen vände det.

För Apocalypto är en superb film, på alla tänkbara sätt. Den är gripande, storslagen och episk utan att bli övertydligt sentimental, pretensiös eller långdragen. Den är hutlöst våldsam utan att bli för grafisk. Den är jämn, välspelad, skickligt regisserad och innehåller fantastiskt foto och underbart ljud. Gibson bevisar här, en gång för alla, hur enormt duktig han är som regissör men får på grund av vissa uttalanden aldrig den uppskattning som han förtjänar, hemma i USA that is.

Här i Sverige, med eder chefredaktör längst fram i hyllningståget, får dock både Mel och Apocalypto det betyg den verkligen förtjänar. En mycket stark nia.