Undecember

Vi vet alla hur berättelsen om Diablo Immortal slutade. Det har väl gått få förbi hur Blizzard, nådens år 2022 smög in olika snikna affärsmodeller på de mest lömska sätt för att tömma våra plånböcker tills det inte ens fanns en liten mal kvar i sedelfacket. Vissa spenderade miljoner och fick inte ens det bästa spelet kunde erbjuda. Hur absurt det än må låta så hände det här. Det går inte att blunda för och även om man vill nypa sig i armen i hopp om att allt bara var en dröm så går inte det för det råder inga tvivel om det skedde. Det har dokumenterats flertalet gånger och finns att se och läsa i de mest skrämmande rapporter. Visst, kunde man ha roligt i Diablo Immortal utan att spendera en spänn men det var inte det diskussionen i slutändan handlade om utan det var att så länge möjligheten finns där så kommer det att locka människor att spendera pengar de både har och inte har. "Valarna", som utgivarna själva kallar de spelare som spenderar stora summor kommer att fortsätta att ösa ner monetära medel i ett bottenlöst hål av girighet och för vad? Meningslösa prylar i ett mobilspel. Inte för att de behöver det utan för att de kan och i värsta fall, faktiskt måste. Dopaminet tar överhanden och så sitter man där, med speldjävulen på axeln. Visserligen med Legendary gear men till vilket pris? Ett tomt bankkonto och gråten i halsen. Och igen, för vad? Ett mobilspel.

Karaktärssystemet är djupt och imponerar stort för den här typen av spel.

Och vi kan väl börja där och riva av det mest negativa direkt, eftersom Undecember är väldigt likt just Diablo Immortal. Ett free-to-play hack 'n' slash, med mängder av loot. Nog för att det finns gott om sätt att spendera pengar även här, med onlinebutiker och diverse dagliga erbjudanden men det är inte riktigt lika aggressivt annonserat. Det går dock inte att sopa under mattan, det faktum att historien upprepar sig här. Undecember börjar nämligen bra, till och med riktigt bra - i alla fall för att vara ett mobilspel - men den glädjen är kort. Närmare bestämt ungefär två timmar kort för sedan börjar det. Det hejdlösa grindandet som pågår i timma efter timma. Här skall man ju ge upp och börja slå in sitt kreditkortsnummer men om man som jag vägrade, mest för att se hur länge jag stod ut och därmed kunna ge en rättvis recension så rann all spelglädje ur mig. Efter dryga fem timmar orkade jag inte mer, muttrade "I'm too old for this shit" och kände mig mer än klar med Undecember.

Var beredd på att plöja ett näst intill oändligt antal fiender innan du är klar.

Men det positiva då? Ja, det tragiska är ju att det i grund och botten finns ett bra mobilspel här. De första kapitlen är nämligen strålande underhållning. Simpel sådan, absolut men samtidigt är det ett mobilspel så det finns trots allt en hel del tekniska begränsningar att ta hänsyn till. Men det är en imponerande mängd fiender som strömmar mot mig i våg efter våg och jag hackar och jag slashar tills jag blir trött i tummarna. Men det är inte bara själlöst tryckande som det ofta är i den här typen av spel. Nej, här finns mängder av tekniker, färdigheter och besvärjelser. Faktum är att Undecember erbjuder en svindlande nivå av speldjup redan från början och hade det fortsatt så, så hade ju allt varit frid och fröjd men föga överraskande kan sådan lycka aldrig få existera i ett mobilspel som är free-to-play. I takt med att jag kommer längre och längre in i den ständigt expanderande världen så märker jag hur jag blir svagare och svagare och hur mina fiender tvärtom blir rena dödsmaskiner. Det känns inte som om att det borde bli så för jag levlar ju hela tiden och jag plockar upp så mycket loot att jag hade behövt säga upp mig och gå i pension för att hinna gå igenom varenda pinal. Men det är ju å andra sidan mest skräp och mitt färdighetsträd må vara fint att titta på men statsen betyder ju ingenting. Det är en fasad som får mig att tro att jag är starkare än själva Zeus. I själva verket kan jag knappt trampa på en myra utan att trilla av pinn.

Inventory management man inte ens önskar sin värsta fiende.

Och de är ju svampar, de här monstren. När jag är framme vid bossar som tar över 10 minuter att ha ihjäl så orkar jag ju inte längre. Då gråter jag inombords. Det är inte FromSoft det här. Där bossarna är själva behållningen. Där en stor del av spelglädjen går ut på att lista ut hur man sänker en specifik best på bästa sätt. Här är det bara ett nödvändigt ont. För att kunna komma vidare i storyn. Eller story och story. Någonstans i röran finns det väl något som kan benämnas story. Den kan man dock strunta i för det finns absolut inget värde i att försöka hålla ordning på de generiska karaktärerna som dyker upp och berättar något jag glömt bort redan när nästa våg av spindlar och skorpioner sköljer över mig. Men visst, berättelsen finns där för den som är intresserad och den är dessutom olika för respektive region.

Det som Undecember däremot gör med bravur, är att leverera en spelvärld som är både vacker och komplex för sitt medium. Om man bara kopplar bort den oinspirerade storyn och det repetitiva gameplayet och bara tittar på det visuella så är det ingenting annat än imponerande. Stilren och varierad monsterdesign och bakgrundsgrafik som slår det mesta i sin klass. Även mellansekvenserna håller hygglig standard. Men får att återgå till fienderna så lider ofta den här typen av spel av upprepningssjukdom. Vi får plöja genom samma typ av fiender tills vi blir äldst i byn. Har vi tur får vi kanske uppleva en handfull olika designer men här kryllar det faktiskt av olika motståndare, både mänskliga sådana och mer monstruösa diton. För varje area finns det nya typer av monster att dräpa. Rent gameplaymässigt spelar det ingen större roll för det är fortfarande samma typ av strider och det handlar inte heller om någon avancerad AI där varje strid är en helt väsensskild upplevelse men bara känslan av att se något nytt efter timmar av fiendehorder gör under för själen.

Uppgraderingar och runor kan puttas in i det zodiakbaserade färdighetsträdet.

Och de droppar prylar. Till förbannelse. Normalt är väl det en bra sak men här är det mesta skräp och eftersom jag inte kan bära allt jag plockar på mig så tvingas jag hela tiden spendera värdefull tid åt att rensa mitt inventory. Det går dessutom inte att göra detta på en och samma gång utan jag måste göra om processen för varje enskild pryl, vilket får det att brinna i min skalle. Det finns dock möjlighet att resa tillbaka till en stad och där köpa förvaringsutrymme för att stuva undan saker jag inte vill skiljas ifrån men samtidigt inte behöver ha på fickan. Men nyckelordet här är förstås köpa. Jag vill inte köpa en kista så därför får jag stå och harva med detta otyg tills jag blir rosenrasande. Det jag framför allt vill behålla är runor. Detta för att kunna uppgradera min karaktär med nya färdigheter och det finns mycket att välja på. Faktum är att uppgraderingssystemet är både djupt och komplext. Tyvärr spelar det mindre roll när det inte matchar fiendernas allt snabbare progression men i brist på annat så roar jag mig ändå med att kombinera olika runor för olika effekt på mina attacker.

Undecember erbjuder både crossplay och stöd för handkontroller så man kan enkelt välja hur man vill spela. Vill man börja på mobilen för att sedan fortsätta på PC så går det alldeles utmärkt och förutom kampanjen som består av tio olika områden så finns erbjuds även co-op och PvE. Att det finns gott om innehåll i Undecember råder det väl inga tvivel om men det hjälper tyvärr föga när spelet blir nästan ospelbart efter bara ett par timmar. Skulle man dock ta det kloka beslutet att riva den där infernaliska betalväggen så skulle det här vara ett av de bättre spelen i sin genre men så länge degen rullar in så kommer det förstås inte att hända och därför tvekar jag inte en sekund när jag sänker betyget med tre.