Ratchet & Clank: Going Commando

Ett av de spel jag hade allra roligast med år 2002 var Ratchet & Clank. Den krystade humor snubbelhumor som annars präglar västerländska plattformspel var som bortblåst. Istället gick ett riktigt omaka par bestående av ett odefinierbart pälsdjur och en misslyckad robot och bråkade sinsemellan på ett sätt som verkligen gav känslan av att de båda såg ned på varandra. Precis lagom svart.

Dessvärre valde utvecklarna Insomniac Games att inte låta konceptet mogna och ge det ett år extra utvecklingstid. Nu är alltså Ratchet & Clank 2 här, men det är ine med pur glädje jag åter tar del av deras nya äventyr. Till skillnad från det förra spelet har saker och ting blivit lite mer allvarsamma och istället för smidigt plattformshoppande har stort fokus lagt på skjutande. Kontrollmässigt är allt dock lika superpolerat som i föregångaren och den numera rymdhjälmsförsedde Ratchet kan dessutom gå i sidled som man gör i förstapersonsskjutare.

Just möjligheten att gå i sidled är ett ytterst välkommet inslag som på flera sätt verkligen underlättar spelbarheten samtidigt som det dessutom möjliggör nya typer av utmaningar. Just denna bit är något utvecklarna borde ha tillvaratagit ännu mer. Det blir så mycket enklare att kryssa mellan skott och att hoppa fram bakom en vägg för att skjuta.

Storyn kretsar denna gång kring Ratchet som efter det första spelet blev en äkta B-kändis. Men som det brukar bli för sådana, får de inte dricka gratis drinkar och gå på kändisbjudningar länge innan deras tid i rampljuset är förbi. Det är nya tider, Ratchet är en föredetting och helt andra figurer har tagit hans plats på stjärnhimmelen. När så Abercrombie Fizzwidget, chef för företaget Mega Corp dyker upp och har ett livsfarligt uppdrag tar han givetvis chansen. Ratchet har både saknat äventyret och berömmelsen för mycket. Spelets tyngdpunkt ligger mer på en vettig story denna gång. En maskerad figur dyker upp och ställer till ofog och allteftersom man fortskrider genom äventyret får man veta mer om denne.

Det förra spelet hade en speciell skön humor som nog oftast gick högt över huvudet på de barn som jag förmodar är främsta tilltänkta målgrupp. Även om humorn finns bevarad så har den spätts ut med mycket närmast buskisliknande inslag som drar ner den helgjutna inramningen. Folk snubblar, säger fel saker, konstpauser finns där folk ska skratta och lyteskomik florerar friskt. Betydligt roligare är då att utvecklarna lyckats göra om bedriften att skapa de smartaste pusslen i plattformsvärlden. Man får skjuta slangbella med traktorstråle, köra fordon, göra om Clanks robotspel som fanns med i det första Ratchet-spelet och många liknande sköna moment innan spelet är avklarat.

Även fast det grafiska inte når upp till samma makalösa nivåer som Jak 2, är det fortfarande otroligt snyggt. Skillnaden mot Jak 2 är främst bestående i att bildkvaliteten inte är lika vässad, här finns mer karakteristiskt PS2-flimmer. Men överhuvudtaget saknar animationer, omgivningar och den allmänna detaljrikedomen - förutom nämnda Jak 2 - motstycke till Playstation 2. Ljudet är också på topp med bra röstskådespelare och mestadels bra musik.

Trots att jag inte finner Ratchet & Clank: Going Commando fullt lika underhållande som föregångaren så märks det vilket genuint bra plattformspel det är när det inte bara handlar om snabbt skjutande. Kontrollen är otroligt exakt och Ratchet hoppar, springer och klättrar följsamt samtidigt som kameran gör ett fullt godkänt jobb. Ratchet & Clank 2 är ett tekniskt näst intill fulländat spel, men på samma gång också ett monument över att teknik allena inte gör ett bra spel. Om ett spel kan ha själ, är det precis vad Ratchet uppföljare inte har. Det finns fortfarande en oerhörd potential i figurerna och jag hoppas att man verkligen tar sig tid med uppföljaren och gör ett spel som är lika bra som figurerna i det.