Hyperviolent (Early Access)

På pappret borde jag älska Hyperviolent. Det är ett spel som i stort tickar alla mina boxar med sin banalt effektiva premiss, angenämt bedårande visuella presentation och ösiga, mörka soundtrack. Utvecklaren sticker inte direkt under stolen med sina inspirationskällor heller för från första stund när du startar upp Hyperviolent blir släktskapet med Doom, Marathon och Strife påtagligt. Ja, där finns till och med ett knippe av Descent i mixen för den som så letar lite.

Kort och gott, Hyperviolent är ett pseudo-3D-FPS av den gamla skolan. Ett spel som åsidosätter och blundar för de framsteg spelmediet i stort gjort de senaste årtiondena. Istället erbjuder Hyperviolent en kompromisslös tillbakablick till fornstora dar med allt vad det nu innebär. Så om du törstar efter en gripande historia, välutvecklade karaktärer, fräsig fysik eller banbrytande visuell design så tillhör du inte detta spelets tilltänkta publik.

Den platta ljussättningen lämnar en del att önska tyvärr.

Nej, när det kommer till design och spelmekanik är Terminist Arcades spel fast rotat i det förgångna vilket går helt i linje med andra liknande titlar från samma utgivare såsom Dread Templar och Forgive Me Father. Vilka lite slapphänt går att beskriva som nostalgiska återblickar där stil premieras över substans, och där ett förhållandevis nedskalat men välslipat gameplay ligger till grund för upplevelsen. Något som är lika mycket till spelets för- som nackdel.

Viktigt att notera. Hyperviolent utvecklas kontinuerligt och befinner sig ännu i ett relativt tidigt skede med flera stora uppdateringar planerade för framtiden. Vi hade tillgång till de sex första nivåerna och en handfull olika vapen. Den slutliga releasen planeras erbjuda mer än dubbelt så mycket innehåll och inte minst även stöd för multiplayer i form av både coop och deathmatch. Så med det sagt, låt oss kika under huven och se vad spelet i sin nuvarande form har att erbjuda..

Gott om olika tillhyggen att pulverisera fiender med.

Efter en kort och förhållandevis intetsägande introduktion kastas du ner i stövlarna tillhörande en anonym rymdresenär. Du har under din färd mellan stjärnorna snappat upp en nödsignal som lett dig till rymdstationen Commodus. Ovetande för dig har ett märkligt objekt ombord släppt lös en ondska som tagit alla ombord i besättning och förvandlat dem till demoniska väsen, vandrande döda. Och nu är det upp till dig att hitta källan till och sätta stopp för vansinnet.

Först och främst måste beröm ges till hur förvånansvärt atmosfäriskt Hyperviolent faktiskt är, trots sin ringa story (eller snarare totala avsaknad av). De ödesmättade rum och korridorer som utgör rymdstationen Commodus känns smakfullt hotfulla i all sin 3D/pixel-hybrid-estetik. Det är mörkt och klaustrofobiskt, ensamheten är påtaglig och där är en viss känsla av 'lugnet före stormen' när man banar sin väg från det dockade rymdskeppet allt djupare in i stationen.

Att ratta runt fordon är ett skönt brott från de annars ganska ensidiga korridorerna.

Tempot är med andra ord inledningsvis påtagligt lugnare än exempelvis Doom eller andra motsvarigheter som Hyperviolent lånar inspiration ifrån. Istället lutar spelet sig lite mer åt renodlad skräck samtidigt som blodet och kladdet skruvas upp till elva. Den första sammandrabbningen med en fiende kom faktiskt som ganska oväntat och det ska sägas att jag ärligt talat hoppade till i datorstolen. Så bonuspoäng där till Terminist Arcade för en förvånansvärt stämningsfull inledning.

Därefter går det snabbt och de besatta invånarna på rymdstationen angriper i ett rasande tempo. Vilket också resulterar i att en stor del av den annars så lovande stämningen från inledningen omedelbart går förlorad. Vad som följer är en kavalkad i blod. En studie i att på ett så effektivt sätt som möjligt avhandla det ena monstret efter det andra i klassisk 90-tals-anda. Och visst, Hyperviolent påstod sig aldrig erbjuda något annat än rapp, rafflande retro-action. Men de första minuterna av gameplay fick mig ändå att hoppas på lite annat.

Ärligt talat, Hyperviolent har värst mycket att erbjuda som får det att stå ut från mängden.

Jag vill som sagt älska Hyperviolent som i varje fall på ett audiovisuellt plan levererar en härlig dos nostalgiskt hypervåld. Likaså gillar jag att man här förärats med ett personligt inventory som fylls upp av allehanda vapen, ammunition och andra pinaler som plockas upp under färden in i mörkret. Spelarens arsenal av olika tillhyggen är tydligt något som varit ett av spelets fokus och möjligheten att välja samt blanda en- och tvåhandade vapen är trevligt. Där finns en rik variation av olika kombinationer att testa på och de flesta är härligt tillfredsställande.

Men bristen på engagerande narrativ och förhållandevis upprepade gameplay gör sig dessvärre snabbt påmint. Visst här finns bossar och även fordon att ratta runt som erbjuder ett visst brott från korridors-springandet. Men för egen räkning känns Hyperviolent i sitt nuvarande skick som lite av en miss som ur ett designperspektiv gjort det lite för enkelt för sig. Den krypande skräck och känsla av utsatthet de inledande minuterna gav anspel på var något jag hoppats skulle få ta större plats. Istället är detta just nu bara 'ännu ett retro-fps'.