Sonic Heroes

Det finns stunder när förhoppningar och verklighet inte går hand i hand och besvikelsen sänker sig som en tjock dimridå framför ögonen. Det är som när man gått och sett fram emot en pirrig blinddate i hopp om att träffa kvinnan i ens liv men möts på avtalad plats av en finkammad Sundberg iklädd moderiktig Transformers-tröja. Eller som när man börjar drömma om OS-guld i hockey och planerar en TV-kväll inför semifinalen, bara för att se Tre Kronor torska mot Vitryssland. Besvikelsen var lika påtaglig när jag satte mig ner med Sonic Heroes.

Jag älskade Sonic-spelen till Mega Drive och gillade Sonic Adventure-spelen när de släpptes till Dreamcast, men de senare spelen har inte åldrats med värdighet och idag känns de inte som några klassiker. När så spelet som snurrade i min Xbox till en början påminner om en lightversion av dessa spel blir jag riktigt deprimerad. Vad hade hänt med Sonic Team? Men ibland visar det sig att Sundberg både kan få en att le och skratta och det var faktiskt trevligt att se på OS-hockeyn även efter Sveriges bittra sorti. Och på samma sätt Sonic Heroes tog sig efter den första timmens besvikelse.

Sonic Heroes bygger på ett system där du styr tre figurer samtidigt och växlar mellan dessa för att lösa problem. Sonic står för fart, Knuckles för kraft och Tails kan flyga. Alla lag bygger på samma upplägg och förutom Sonics lag finns ett lag med Shadow, Rogue och den nya roboten Omega, ett lag med Amy (suck), Cream och Big samt ett lag med karaktärerna kameleonten Espio, krokodilen Vector och biet Charmy som tidigare varit med i 32X-spelet Knuckles Chaotix.

Spelmässigt skiljer det inte mycket mellan lagen, med Chaotix-laget har i vissa fall annorlunda uppgifter. Banorna är desamma, men man tar sig igenom dem på lite olika sätt beroende på vilket lag man spelar som. Inte mycket till variation och det är nog bara inbitna fans som spelar igenom alla de fyra lagen. Jag föredrar Sonic och gänget då Knuckles är den mest lättkontrollerade och effektiva "kraftspelaren".

Det som gjorde mig besviken till en början var den ryckiga och bångstyriga kontrollen. Det är nästan som man kastas mellan tre digital "kanaler" när man springer igenom banorna. Kontrollen känns också slumpartad och elak till en början. Det blir lätt en hoppattack för mycket och så åker jag utanför banan och ut i ingenting. När jag sedan når slutet av den fjärde banan möts jag av en sekvens där jag springer och hoppar mellan plattformer inuti ett torn där någon sorts dödlig vätska stiger under mina hjältars fötter. Innan jag förstår att inte använda finess utan enbart flyga uppåt med Tails och skita i fienderna så åker handkontrollen i väggen både en och två gånger till tonerna av högljudda svordomar. Förmodligen den sämst designade spelsekvens jag upplevt i ett spel från Sonic Team. Men efter detta blir det åka av i casinobanan och rälsbanan. Och sedan kommer retroluktande skogsbanan och mitt humör stiger markant. Ett litet aber är dock att det går snabbt att spela igenom spelet om man inte vill göra det med alla lagen. Jag vänjer mig allteftersom vid kontrollen som blir mer intuitiv. På sina ställen är Sonic Heroes ett riktigt toppspel, men tyvärr dyker det då och då upp ologiska hinder och dåligt designade moment. Spelkameran är också ojämn och gör ibland sitt bästa för att hamna fel. Jag kan också tycka att det är synd att spelaren knappt får styra när det går snabbt, då går allt per automatik från rullband till rullband med kameran utzoomad.

Det finns flerspelarlägen i Sonic Heroes, som när man ska knuffa ut varandras lag från en plattform eller rejsa igenom en bana. Men faktum är att man bara testar dessa en gång, kameran är om möjligt ännu virrigare och Sonic Heroes faller pladask i kategorin partyspel. De olika formaten har inte fått likvärdiga versioner även om det är samma spelmässiga innehåll. Spelet ser inte lika inbjudande ut till Playstation 2 och har man samtliga konsoler där hemma rekommenderar jag i första Gamecubeversionen.

Sonic Heroes är lite av ett försök att skapa ett gammalt Sonic i 2D i tre dimensioner. Banorna är linjära, men det finns olika höjdnivåer som man kan ta sig fram på. Sedan har också bonusbanorna återkommit och dessa är riktigt roliga att ta sig igenom. Bossarna är också roliga för det mesta även om det inte är kul att möta ett annat lag istället för en riktig boss, det känns som ett klart nerköp. Efter två relativt långa banor består bossfajten i att knuffa ner ett av de andra hjältelagen från en plattform. Vilket är över på tio sekunder. Rent visuellt bjuder Sonic Heroes på ett klassiskt plattformslandskap. Vackert och lummigt, men antalet polygoner som bygger upp Sonic och hans kompisar är snålt tilltaget och även om det inte är något som märks speciellt mycket när man spelar så stör det när man ser hur hjältarna jublar efter målgång. Och faktum är att Sonic Heroes når sitt mål om än kraftigt haltande och med lite skrubbsår på knäna. Efter mycket om och men lyckas det underhålla och det är ju skönhetsfläckarna till trots huvudsaken med ett spel som detta.