Ocean's Thirteen

Frank Sinatra och co (även kallat Rat Pack i folkmun) rånade kasinon i filmen 'Ocean's Eleven' redan på 60-talet, då hette den Storslam i Las Vegas på svenska och de stela och så uppenbart alkoholiserade skådespelarna såg mest ut att drömma sig bort till nästa laddning av drinkar. Mycket har hänt sedan dess, bland annat har geniet Steven Soderberghs vidareutveckling av konceptet med charmiga förbrytaren Danny Ocean (George Clooney) visat sig vara ungefär 600 gånger så bra som originalet och tre filmer senare är det bara att konstatera; lyckan håller i sig.

Den här gången handlar det om att utkräva ljuv hämnd när en härligt ondskefull kasinoboss i form av Al Pacino närapå tar livet av en gammal vän till Danny och hans gäng. Kuppen planeras som sig bör in i minsta detalj och tanken är att slå till på det ställe som kommer tillfoga Pacinos karaktär mest smärta - nämligen ekonomin.

Ocean's Thirteen är likt sina föregångare en finurligt skriven och framförallt riktigt underhållande kuppfilm med toksvängig musik och skådespelare som så uppenbart trivs i sina roller att det mer känns som att se goda vänner ha roligt tillsammans snarare än folk som bara får betalt för att läsa repliker. Mycket beror på att skådespelarna är så pass trygga i sitt skådespel och framförallt i sitt samspel med varandra, dem vet vad som förväntas av dem och Soderbergh är inte sen att låta dem ta egna initiativ för att göra rollerna än mer personliga. Att sen samtliga skådespelare också gör bra ifrån sig även dem i små biroller är klart värt att nämnas.

Manusmässigt är Thirteen mer lik Eleven än Twelve och det jag försöker säga med den underligt formulerade meningen är att tolvan var rätt så medioker jämfört med den första filmen - och att det således endast är positivt att den påminner om ettan i sitt utförande. Här är det också mer humor än tidigare och många gånger är det hysteriskt underhållande, som när Virgil åker för att jobba på en mexikansk tärningsfabrik och sätter igång en kedjereaktion av sanslösa händelser eller när Rusty kommer på Danny att gråta till Oprah.

Det enda jag som egentligen inte är helnöjd med är att man inte använder sig mer av lustigkurren Eddie Izzard samt att slutet känns lite (märk väl; lite, inte mycket, men lite) hastigt avklarat. Man hade velat se mer av Pacinos reaktioner kring kuppen, men som bekant kan man inte få allt här i världen. I övrigt är det här tveklöst en av årets mest underhållande filmer och tillika den bästa Ocean's-filmen sedan den magnifika ettan. Min rekommendation är stekhet.

DVD:n från Warner även den en trevlig tingest med en snudd på perfekt bild, kanske lite matt i färgerna under vissa sekvenser, men helheten är imponerande. Ljudmässigt är det inte fullt så imponerande, jag uppfattade ljudet som något svagt och hade uppskattat om man hade krämat på lite mer, framförallt på basfronten. Extramaterialet består av ett par featurettes och några extra scener. Ganska standard.