Watchmen: Chapter 1

Om jag inte missminner mig fullständigt var det under hösten 1993 som jag för första gången lade vantarna på Watchmen och sträckläste igenom samtliga tolv nummer under en och samma kväll. Jag var 16 år gammal och visste redan när jag vek ihop den knallgula volymen att jag aldrig skulle se på serietidningar på samma sätt, igen. För mig var Watchmen det enskilt mest fängslande litterära verk jag någonsin tagit del av och jag känner samma sak, idag. Vilket är mer än lovligt bisarrt, egentligen. En samhällskritiskt, urflippad djupdykning i ett slags anti-superhjälte-budskap dränkt i Moores patenterade cynism står sig än idag som den mest fascinerande boken jag vet. Inte Hemingways Den gamle och havet. Inte McCarthys Blodets meridian och inte Strindbergs Fröken Julie. Watchmen. Bara.

Karaktärerna är modellerade i 3D även om de ser "tecknade" ut. Detta gör att de rör sig mer naturligt, rör sig mer och förmedlar små nyanser och detaljer i kroppsspråk och mimik jämfört med mycket av det som Warner Bros Animation vanligtvis spottar ur sig.
Alan Moore / Dave Gibbons idag ikoniskt odödliga, unisont hyllade serievolym var ju under alla år fram till Zack Snyders mästerliga tolkning från 2009 "omöjlig att filmatisera", vilket inte visade sig stämma. För lika mycket som jag dyrkar Gibbons ultrakulörta, lite märkliga tolkning av Alan Moores berättelse, älskade jag Snyder och filmfotograf Larry Fongs stilistiskt mörka, blåtonade, brutala tolkning som enligt mig perfekt fångade tempo och ton utan att för den skull härma Gibbons färgstarka, upplysta illustrationer. När Warner Animation beslutade sig för att med hjälp av Batman: Animated Series-regissören Brandon Vietti tolka Gibbons teckningar (och Moores story, såklart) på ett mer serietidningskorrekt vis, bestämde de sig även för att dela upp filmen i två. Chapter 1 är 83 minuter lång och den andra delen (som enligt rykten släpps i slutet av november) ska tydligen vara 91 minuter lång vilket naturligtvis gör denna adaption närmare tre timmar lång. Detta, enligt Warner, för att låta berättelsen "andas" och ge karaktärerna tillräckligt mycket utrymme.

Titus Welliver gör ett bra jobb som Rorschach men hans leveranser av Alan Moores fantastiska monologer känns ibland lite väl stressade.
Zack Snyders Watchmen: Director's Cut är tre timmar och nio minuter lång och den tycker jag perfekt fångar vad Alan Moores berättelse är, var och vad den vill förmedla. I en direkt jämförelse med Warners nya animerade, kapitelindelade tolkning, känns delar av den mer hoppressat forcerade, vilket framförallt inledningsvis är synd - såklart. Introt är precis som alla andra delar av denna film mer serietidningskorrekt och här får vi följa de två detektiverna som utreder mordet på The Comedian och deras samtal kring de ledtrådar som finnes på mordplatsen, snarare än när Rorschach i Snyders film är den som tar med oss som publik upp till den avspärrade mordplatsen medan han med rosslig stämma avfyrar den ikoniska monologen; "This city is afraid of me. I have seen its true face. The streets are extended gutters and the gutters are full of blood and when the drains finally scab over, all the vermin will drown. The accumulated filth of all their sex and murder will foam up about their waists and all the whores and politicians will look up and shout "Save us!"... and I'll whisper "no."

Watchmen: Chapter 1 är baserad på en slags rotoscope-doftande form av 3D-till-2D-animationsteknik vilket gör att den på det stora hela ser mer levande och framförallt påkostad ut än låt säga Invincible eller X-Men 97 där den platta 2D-looken och den minimala användningen av ljussättning och skuggor bildar en väldigt platt helhet. Warners animationsteam har modellerat samtliga karaktärer och samtliga miljöer i 3D men täckt dem med platta, enfärgade texturer som på bästa sätt fångar Gibbons look, för att sen ljussätta det hela på ett vis som gör att Watchmen: Chapter 1 ser ut som serietidningen, bara lite mer... Atmosfärisk. Utseendet, animationerna i sig och på det vis som ljus använt för att underbygga viss tematik och skapa fräcka effekter, är strålande. Superläckert.

Som jag nämnde ovan är det lite synd att berättandet här känns lite för komprimerat, även om det är bra. Regissör Brandon Vietti har god känsla och perfekt förståelse för källmaterialet och det märks tydligt att ambitionen varit att tolka Moore/Gibbons så vördnadsfullt som det bara går, något som man ofta lyckas utmärkt med. Dialogen är direkt plockad ur Alans pratbubblor, scenografin är som hämtad ur Gibbons tecknade serierutor och rent tonalt har Warner gjort ett bra jobb med att hitta den där cyniska domedagskänslan där fantasirika superhjältar och det abstrakta vävs ihop med Nixon, Kalla kriget, hotet från Sovjet och en hel del andra verkliga händelser från den senare halvan av 80-talet. Hade Warner här låtit 83 minuter istället vara 103, hade det gått låta materialet luftats mer och exempelvis Rorschach fantastiska betraktelser hade känts mer levande, hotfulla och mer i linje med de från Snyders fantastiska film, än vad de nu gör. Titus Welliver gör ett bra jobb med att försöka härma Snyder-versionens Kovacs men han blir stressad ibland och det känns som om han i inspelningsbåset blivit instruerad att "skynda sig" med sina repliker. Det är synd.

Warner har här inte tagit dig några friheter alls, tolkar serietidningen exakt som den ser ut och är strukturerad.
Resten av röstskådespelarna gör ett väldigt bra jobb här. Jag gillar framförallt The Last of Us-Troy i rollen som den lugna, starka, stoiska (men lömska och superintelligenta) Adrian Veidt samt The Americans-gubben Matthew Rhys i rollen som Nite Owl. Rick D. Wassermans tolkning av The Comedian blir lite för entonigt burdus dock, för min smak. Det saknas nyanser här och framförallt saknas det personlighet eftersom hans tolkning av Blake mest bara går ut på att skälla och morra med den "otäckaste rösten" han kunnat framföra.

Musiken och ljudeffekterna håller hög klass.
Det är för mig en svår film att betygsätta det här. Dels är det bara halva historien som erbjuds, sen handlar det i slutändan om Watchmen (såklart) vilket är min bibel. Det finns saker som hade kunnat fungera bättre i Warners animerade storsatsning men det finns även gott om förtjänster här som gör världens bästa serietidning rättvisa. Därför stannar mitt betyg på en svag sjua. Vill man ha en enligt mig bättre filmtolkning av grundmaterialet är det Zack Snyders alldeles fantastiska Watchmen: Director's Cut som gäller - Fortfarande.

"Rorschach's Journal: October 12th, 1985. Tonight, a comedian died in New York."