Patapon

Trumbeatet sitter stenhårt fastspikat i hjärnan. Omöjligt att bli av med. Pata Pata Pata Pon! En trumsekvens från mig, ledaren. Sen sjunger min armé sitt svar medan de utför kommandot jag gett order om. Anfalla, försvara eller avancera. Tre grundkommandon som måste sitta klistrade i såväl sinne som tumme.

Fyra knappar på min PSP, en för varje sorts trumma. Pata, pon, chaka och don. Fyra trummor som i fyrtakt ska bankas i olika sekvenser. Varje sekvens är ett kommando som min personliga armé måste lyda. Och de lyder villigt, så länge jag håller följer rytmen. När jag hamnar i otakt kastar de glåpord mot mig. Jag må vara halvgud men håller jag inte takten har jag inget värde för dem.

Varje gång min arme svarat färdigt på mitt trummande är det dags att sätta igång ett nytt trumsolo. Men ibland ändrar de små rackarna på hur de svarar mig. Sjunger lite annorlunda. Då bryts koncentrationen och jag förlorar den långa sträng perfekta trumkombinationer jag byggt upp. Tio felfria trumsolo skickar de små ettriga soldaterna in i ett högre tillstånd. Så det är viktigt att stapla felfria kommandon på varandra. Att aldrig trycka fel och aldrig tappa takten.

Jag älskar det här. Jag njuter av att bossa de små stressade krigsmaskinerna. Jag beundrar designen och njuter av att pilla med vapen och detaljer. Det är som ett {Loco Roco} med hållbarhet och omspelningsvärde. Charmigt, snyggt och underhållande. Ett nästan perfekt bärbart spel.

Dessvärre finns det två nackdelar med Patapon. För det första går det inte att pausa. När telefonen ringer bryter jag min kombo. När katten hoppar upp i mitt knä för att tigga mat går det inte att få andrum. En irriterande minikatastrof. För det andra är det lite väl mycket återanvändande av banor. Jag tvingas ofta spela om vissa områden för att söka efter pengar. Spelet tappar dessvärre i tempo när kassan är tom. Och det är den ofta.

Så vad gör man för att hålla takten? Man stampar med. Man måste. I alla fall de första timmarna. På så sätt får jag en sådan där Nintendo DS upplevelse. Ni vet. Den där bekanta "pinsamt på bussen" känslan. Stampa takten är lika jobbigt som att använda mikrofonen i valfritt spel till Nintendo DS. Man undviker det i det längsta. Försöker göra det så osynligt som möjligt. Ändå sitter där, obehagligt medveten om att man ser ut som en idiot.

Egentligen är Patapon motsatsen till de musikspel vi är vana vid. Och då menar jag inte bara de ovanliga inslagen av strategi. För den vana musikspelskonsumenten som van att följa kommandon kan det kännas lite ovant att för en gång skull dela ut dem. Att leda istället för att följa.

Utmaningen är större än jag trott. Inte nog med att det är svårt att hålla takten. Bakom den stilrena ytan och till synes enkla spelidén gömmer sig ett spel med strategiskt djup. Olika kombinationer av soldatenheter fungerar olika bra på olika uppdrag. Supersoldater måste fostras och utrustas. Det finns massor att upptäcka och utforska. Under ytan finns djup. Och spelets hållbarhet är imponerande.

Jag blir helt uppslukad av Patapon. Främst av det grafiska, naturligtvis. Det ser verkligen helt makalöst snyggt ut. Jag kommer på mig själv med att tänka att den perfekta PSP grafiken är uppfunnen. Att alla PSP-spel borde nyttja exakt samma stilrena tvådimensionella grafik. Fiendearméer, monster och spelarens egna soldater, allting är genomtänkt och enhetligt. Menyer och minispel är naturligtvis också ypperligt presenterat. Det är lätt att charmas av ytan. Men det är inte förrän man har lite koll på sitt trummande som man verkligen har tid att njuta av de underbara animationerna. Patapon är det läckraste spelet till PSP sedan Loco Roco. Utan tvekan.