Common Side Effects (Max)

När högre makter får nys om att det finns en sällsynt svamp som kan läka alla sjukdomar och till och med återuppväcka de döda skiftar maktbalansen i världen. Mitt i denna big pharma-smet finner vi svampexperten Marshall och high school-flörten Frances, som tillsammans måste luska ut om världen är redo för mirakelmedicinen och samtidigt ducka från DEA, lönnmördare och galna mykologer.

På pappret låter det som att premissen hade fungerat i live action-format, men i animerad form förhöjs verkligen Adult Swims udda lilla vuxenpärla till oanade höjder. Efter söndagens säsongsfinal kan jag också konstatera att det här är av årets mest sevärda shower. Anledningarna är många. Bara minuter in i piloten är det tydligt hur strålande manuset är. Dynamiken mellan karaktärer är naturlig och vassa repliker avlossas på löpande band. Det är humoristiskt, men också tankeväckande. Smart. Oväntat spännande. Att vänta på varje avsnitt varje vecka har varit olidligt just för att så mycket satiriskt godis lyckas paketeras in i tjugo ynka minuter, och precis som seriens girigbukar vill man bara ha mer. Varje avsnitt har varit som att äta en bit av showens glödande mirakelsvamp - en fröjd för dina sinnen.

Så här bra mår man av att se Common Side Effects...

För att vara en våldsam konspiratorisk thriller om giriga läkemedelsbolag är Common Side Effects en fullträff på grund av hur märkligt mänskligt det också är. Mitt bland alla lönnmord och kusliga svamptrippar finns här också ett varmt pumpande hjärta som gör karaktärerna oemotståndligt charmiga. Trovärdiga. Udda, på ett väldigt jordnära vis. Den unika karaktärsdesignen har visserligen varit en vattendelare bland mina kära kollegor, men personligen älskar jag seriens unika stil. Det känns personligt, karismatiskt, uttrycksfullt. Det påminner lite om Youtube-animatören Worthikid sett till stil och mysfaktor, men de mer surrealistiska svamphallucinationerna förtjänar också att nämnas och skapar en gåtfull atmosfär över seriens händelser. Bara hallucinationen från säsongsfinalen nådde nästan Akira-nivåer och har vägrat släppa taget om mig sedan dess.

Om det finns något negativt att säga med showen är väl det faktum att det kryllar av mer eller mindre betydelsefulla karaktärer som man inte hinner sätta på plats mot säsongsfinalen, och som kanske får mer betydelse i nästa säsong - eller inte. I övrigt är dock Common Side Effects beroendeframkallande kvickt och direkt oemotståndligt charmigt på samma gång. Det är en överraskande välsmord balansgång mellan det surrealistiska, det pragmatiska, det satiriska och det mänskliga. Nu väntar en lång väntan på den andra säsongens medicindos...