Culdcept Saga

Kortspel har tidigare gjort sig bäst i vänners goda lag, gärna i en lite småskunkig lokal med dålig belysning och med mycket snacks och dipp att mula i sig. Visst finns det massor med kortspel att sätta sig in i, men självklart menar jag inte Finns i sjön eller Uno. Nej, de kortspel jag tänker på är kortspel i stil med Magic: The Gathering, där rollspelande och kortspel sammanstrålar i en helig allians.

Men vad händer om man slänger in ett uns Monopol med i leken? Kanske känns det avlägset eller till och med otänkbart, men faktum är att det gjorts gång på gång. Denna idé att kombinera kortspel och brädspel av kläcktes japanska Omiyasoft när de släppte Culdcept, ett spel som utvecklats till en spelserie uppbackad av en trogen skara fans.

Culdcept släpptes ursprungligen till Playstation 2 och till Sega Saturn. Med detta i åtanke känns det lustigt att Omiyasoft beslutat att låta spelserien träda in i den senaste spelgenerationen genom exklusivitet till Xbox 360, en konsol som bekant inte går så väldans bra i Japan. Men, gjort är gjort och {Culdcept Saga} är trots förutsättningarna ett ganska intressant hopkok.

I Culdcept Saga är du en cepter, en person som med hjälp av en kortlek kan frammana både det ena och det andra. Bråksugna bestar och maffiga magier, till exempel. Visst har Culdcept Saga en handling om man väljer att spela kampanjläget, men den är inte så värst djup då det är själva kortspelet som är det intressanta.

Att Culdcept Saga är ett kortspel som gått på dejt med Monopol har jag nämnt, men det kanske är lite svårt att föreställa sig hur en sådan kollaboration fungerar i praktiken. Varje match i Culdcept Saga utspelar sig på ett spelbräde, vars rutor är laddade med ett element såsom eld, vatten och så vidare. Som spelare lägger du ut dina kort på dessa rutor, och om du matchar exempelvis en eldruta på spelplanen med ett eldkort som du har i din lek blir kortet något starkare.

När spelplanen allteftersom blir sållad med dina och motspelarnas kort uppstår själva tvisten med Culdcept Saga. Varje spelare som vill passera en ruta som du har lagt ett kort på måste betala en avgift för att komma förbi (som blir dyrare för varje gång), eller välja att slåss om din ruta upptas av ett monsterkort. Om monsterkortet besegras, vinner motståndaren den rutan och kan placera ut egna kort för att bedriva tullverksamhet med.

Valutan som tullavgifterna utgörs av är inte pengar, utan magipoäng. För att vinna en match i Culdcept Saga gäller det att ha samlat på sig tillräckligt med magipoäng som krävs för den specifika banan, samt hinna tillbaka till startrutan först av alla. För att vinna i Culdcept Saga gäller det inte bara att ha en bra lek, utan en hel del tur, med andra ord.

Nackdelen med Culdcept Saga är inte att spelreglerna är många, att spelet tar tid att lära sig eller att röstskådespelarna är halvdassiga. Problemet är att ett parti Culdcept Saga kan pågå i timmar. De som vill ha en lättsam timme med brädspel som Settlers of Catan eller kortspel som Uno kommer att vara tvungna att sitta i tre-fyra timmar med Culdcept Saga. Kanske även längre om matchen är online mellan fyra spelare. Visst är det bra med ett spel som håller länge, men i Culdcept Sagas fall blir det nästan för långa matcher, även om det går att ta paus mitt i stridens hetta.

För den redan inbitne Magic the Gathering-spelaren kan Culdcept Saga bli ett intressant spel som utan tvivel erbjuder många, och långa, spelsessioner. För den som letar efter ett spel som man kan spela i kortare duster, är Culdcept Saga inte rätt lir att skaffa. Att det tar tid att lära sig är väl en sak, men att spendera timmar på ett parti som aldrig ser ut att ta slut är inte lätt för mig och andra gamers med kort tålamod.