Haze

Ge inte soldater knark. Det blir bara fel i slutändan. När Hitler proppade Pervitin i sina trupper gick marscherandet visserligen undan, men förödande sidoeffekter som blodproppar och låg moral kom som ett brev på Die Post. På 60-talet när brittiska trupper gavs LSD och skickades ut på testuppdrag slutade det med konstant fnitter och trädklättrande soldater som ville mata fåglarna. Världens befälhavare borde ha lärt sig läxan, men ska man tro på Free Radicals framtidsvision {Haze} används "mirakelmediciner" till och med fyrtio år i framtiden.

Nova-Keto-Thyrazine, även kallat Nectar, är en prestationshöjande drog som privata armén Mantels soldater injicerar på fältet. Nectar är "mer uppiggande än en kopp kaffe och en örfil", något du i rollen som nya rekryten Shane Carpenter snabbt får lära dig.

Nectar har en del intressanta effekter; alla fiender får till exempel ett orange sken kring sig och blir därför lättare att upptäcka. Drogen förändrar också Mantel-soldaternas blick på omvärlden och förvandlar tragiska slagfält strösslade med ruttnande lik till vackra landskap med fabulös fauna. En överdos av Nectar leder dock till bärsärkargång där soldaten skjuter ned sina egna mannar, vilket förstås är otroligt pinsamt dagen efter. Vad som händer med de långvariga missbrukarna? Tja, det får du se i en härligt obehaglig mellansekvens en bit in i Haze.

Mantel-soldaterna är iklädda en småful gulsvart mundering och ser ut som en genetisk blandning av honungsbin, Black Army-medlemmar och motorcykelkillen i den där Kanal 5-vinjetten. Designen kvalar ganska lätt in till fånkategorin, men åtminstone ger bidräkten karaktär åt Haze och det är dessutom lätt att se vem som är vem på slagfältet. Här finns också en viss självdistans, soldatpolarna i dräkterna till exempel är precis lagom hjärndöda, särskilt i diskussion om hur ett visst Apocalypse Now-citat egentligen lyder.

Trots att vi får en lustig gul hjälm och chansen att experimentera med krigsknark börjar Haze inte lovande. Djungelbanan, som även släpptes som demo på Playstation Network, är aptrist och betydligt sämre än motsvarigheterna i en hel hög andra titlar. Efter att ha gäspat mig genom vegetationen hittar jag sedan lika ett lika oinspirerat kopparverk. Gå hit, tryck på en knapp, gå dit, tryck på en annan knapp. Men via en suggestiv träsknivå där Nectar-avtändning ger Shane hjärnspöken, tar handlingen en lite oväntad vändning. Denna sker tidigt i spelet men läs inte vidare om du vill ta reda på den själv.

Efter att ha tillfångatagit en av Mantels länge eftersökta och mest hatade fiender tar Shanes soldatvänner sig mycket våldsamma friheter (artonårsgränsen är absolut befogad) med sin krigsfånge. När Shane protesterar blir stämningen hotfull och det som förr bara var grabbigt och skämtsamt är nu på blodigt allvar. Det hela slutar med att Shane ansluter sig till sina forna fiender, tänder av på Nectar och gör vad han tror är rätt. Nu finns ingen Nectar att tillgå men å andra sidan känner han till de nya motståndarnas svagheter. Och där någonstans tar Haze fart på allvar.

I expressfart rör sig den nyblivne rebellen nu från en strand till ett fartyg till en helikopterfärd till en semesteranläggning till en by till en grotta; allt i en enda sömlös resa, precis som i en välgjord actionfilm. Glatt upptäcker jag att bara-en-bana-till-känslan har krypit sig på och de grafiska skavankerna som finns har nästan glömts bort. Det går dock lite väl fort fram och eftersom fienden tål så pass lite stryk känns striderna aldrig på allvar. Förutom någon enstaka Nectargranat och ett par salvor med raketgevär använder jag min automatkarbin genom precis hela spelet, och ammunitionen tar aldrig slut.

I flerspelarläget finns förstås chans att förnedra sina motståndare, fördelaktigen med utrop som "haze svejs" och "hazepåreh" sekunderna innan en kill. Fyra personer kan samarbetsspela i splitscreen och upp till sexton spelare kan strida online på sex kartor tagna från kampanjen. Här finns rum för olika taktiker då Mantel och rebellerna skiljer sig så mycket åt. Mantelsidan har förstås sin Nectar och även starka närstridsattacker. Som rebell är du utrustad med Nectar-doppade kastknivar som får fienden att överdosera och du kan även spela död så att knarkarlaget inte ser dig. Är du på rätt humör kan online-Haze bjuda på intensivt roliga matcher.

Haze är långt ifrån en fantastisk actiontitel med wow-ögonblick bakom varje hörn. Vapnen är fantasilösa, pop-upsen många, fordonen sladdriga och jag hade gärna spelat en extra sväng på Mantel-arméns sida. Här finns visserligen stridsvagnar och helikoptrar att skjuta ned, men i övrigt finns det egentligen bara två typer av fiender vilket gör hela resan lite träig. Slutet känns också framstressat och jag hade gärna sett att Free Radical hade knutit ihop säcken på ett mer raffinerat sätt. Storyn har faktiskt potential till det.

Haze är dock en godkänd skjutare som faktiskt växer på en. Tempot är mycket bra avvägt efter ett par timmar, man kastas mellan olika miljöer och onlineläget har ett visst strategiskt djup. Jag gillar att den "drogade" storyn i kampanjläget faktiskt för en relativt intressant diskussion och möjligheten att få spela på bägge sidor är ett spännande val. Haze är en actiontitel med egen personlighet, men hade behövt en stor portion finish för att kunna nå actiontoppen.