Until Dawn

Dö, dö, dö igen. Dö, dö, dö, dö, dö... Dö lite till, sen dö igen. Supermassive Games idag ikoniska skräckspel bjöd oss på en liten udde twist på en i övrigt rätt ensidig genre, där vi upplevde händelserna i det där förbannade skräckhuset gång-på-gång, med personliga val, pussel och följderna av våra val - i vildsint mix med ond, bråd, blodig död. Att göra film av det, var säkerligen ingen simpel grej. På så sätt bör jag kanske vara lite... Snäll, med Shazam-regissören David F. ("Fuck") Sandberg. Men jag känner mig samtidigt inte särskilt vänlig idag.

Allth skheee dööööh!
Until Dawn är nämligen inte bra. Den är inte bra alls, och därmed en skymf mot spelet som den baseras på. Storyn tar vid i en bil, på bilresa, mot Blackwood Mountain. Vännerna Clover, Max, Abe, Megan och Nina har åkt dit för att försöka leta reda på sin försvunna vän Melanie som tidigare under samma höst anmäldes som saknad i samma trakter. Väl där stöter de såklart på mördarna i Until Dawn som i det tidsbegränsade Måndag hela veckan-huset slaktar dem, på löpande band. Om och om och om igen. Dö, dö, dö, dö... Och dö igen. Allt ska dö.

Tidernas dummaste tonåringar har nu gömt sig i källarn.
Den här filmen är i grunden välgjord rent visuellt. Sandberg är skicklig på den biten, estetiskt. Han målar upp ett stort, mörkt hus utan att bli Silent Hill-gloomy och han visar upp kåkens inlånade Playstation 4-mördare med rikliga mängder blod och inälvor. Scenografin är grym och många av de brutala morden är roliga att titta på. Det han däremot misslyckas med är att göra spelet rättvisa, på något sätt, när det kommer till själva grundkonceptet. Här lär sig ungdomarna som dör, dör och dör igen ingenting, de verkar inte fatta någonting och trots att de dött 12 gånger redan och nu får en 13:e chans, tar de alla enbart impulsivt idiotiska beslut som gör att man som tittare till slut vrålar mot TV:n i förtvivlan desperation. "Inte ditåt, din dumma jävel!".

Until Dawn är på så sätt en väldigt typisk teenage slasher utan karaktär, som misslyckas med att fånga det som gör spelet så omtyckt och misslyckas med att skapa spänning, nerv eller någon slags originalitet. Utan den tjusiga scenografin skulle den därmed inte erbjuda något av värde, alls.