Nightshade

Ibland blir jag förbryllad över de spel som Sega släpper. Shinobi må ha varit bra förr, men förra årets ninja-slasher från Sega var lite annat än ett smått fiasko. När de således släpper ett uppföljare vid namn Nightshade blir jag ännu mer förbryllad. När det dessutom bara har gått ett år mellan spelen känns det faktiskt mest konstigt. Denna gång har man bytt ut Shinobi med den kvinnliga ninjan Hibana. Men det mesta är sig likt. Likt sin manlige föregångare kan Hibana både springa på väggar och förflytta sig över små ytor med sin blixtsnabba dash-rörelse. Vapen återfinns i form av svärd, sparkar, kaststjärnor och självklart Hibanas egna småfeta trollformler som finns spridda över banan.

Kontrollsystemet känns oftast enkelt och smidigt, med det stora undantaget då man springer längs väggar. Här känns det mest rörigt och akut lidande av möjligheter, tyvärr. För de som inte spelade Shinobi, eller som eventuellt vill förbättra sina ninjafärdigheter finns ett omfattande träningsläge där man kan öva sig blå på precis allt som Hibana har i sitt bagage. Även om en del av träningen känns överdrivet svår i början.

Än en gång är hellspawns i farten med röra till det i vår värld och Hibana är alltså utnämnd att sätta P för hela prylen med omedelbar verkan. Detta uppdrag börjar storartat med att Hibana bordar utsidan av en Stealth-bombare som flyger genom Tokyos innerstad. Väl på plats på planet börjar det regna ninjor och kanontorn aktiveras för att göra sig av med Hibana, vars liftande inte ses med blida ögon. Här börjar därmed spelarens riktiga medverkan i spelet, och som om inte ninjor och kanontorn var tillräckligt, blir man även beskjuten av ett av de eskorterande jaktplanen. Ninjafasoner med förhinder skulle man kunna kalla det då Hibana tvingas studsa fram och tillbaka för att undvika världens första missiler med laterala färdbanor. Trots att det egentligen bara är en uppvärmningsbana med en simpel boss är faktiskt första banan den roligaste i hela spelet.

Detta på grund av att det känns både kul och fräscht att utföra akrobatik på ett flygplan i rörelse. Hur fånigt det än kan verka. Efter denna minst sagt upplyftande inledning sjunker det snabbt neråt i nytänkandet. Brunt och grått är ett ofta förekommande tema och bandesignen lider av detaljbrist och tråkigt utförande. Efter att ha spelat Prince of Persia har man lärt sig att ställa lite högre krav på actionfyllt plattformshoppande. Tråkigt med sant. Lite tråkigt är det när första banan av ett spel är den allra roligaste.

Nightshade har inte genom gått någon otroligt evolution över sin föregångare Shinobi. Det mesta som Hibana kan göra, har vi redan gjort i spelet som kom förra året, något som förtar lite av nyhetsvärdet. Där mycket av underhållningen ligger är att skaffa sig höga poäng på varje bana, slå sina egna rekord och i längden låsa upp nytt spelbart material.

En av behållningarna är de läckra rörelser som Hibana kan utföra. Speciellt spektakulärt blir det när vi kapar sönder varje fiende på skärmen inom en viss tidsram för att sedan se en liten elegant dödsscen där samtliga helveteskadaver går upp i rök till Hibanas påmanande. Tate som detta kallas är egentligen den yttersta formen av ytlighet i spel, hjältinnan dödar fienden lite coolt, och man får poäng för det. Men egentligen är det detta som håller Nightshade vid ytan. Som ett ytligt arkadspel lever det på de rörelser vi utför medan vi decimerar helvetets fotsoldater.

Personligen fann jag min motivation sjunka ganska snart varje gång jag satt med spelet en länge stund. Som arkadspel passar sig Nightshade bäst som något man spelar en stund lite då och då, speciellt eftersom allt spelande över en timma blir olidligt tråkigt. Grafikarbetet känns betydligt mer polerat än det någonsin gjorde i Shinobi. Men då det förra spelet kändes lite ofärdigt på sina ställen, får jag nu istället känslan av att man har gjort allt lite för sterilt då raka linjer dominerar spelvärlden. Effekter finns det självklart i överflöd, och monstermateria sprutar som konfetti vid vissa tillfällen när Hibana karvar för fullt. Och när Hibana färdas över skärmen följer ett rött tunt streck efter hennes rustning, lite av en flört med den halsduk vår hjälte bar i Shinobi. Mycket elegant, utan någon som helst övrig funktion.

Trots att Nightshade är bättre, snyggare och betydligt mer polerat än sin föregångare är det ingen jättehöjdare. Ytlig arkadaction helt enkelt, dock med en hel del extragodis för den envetne. Problemet ligger dock först och främst i att spelet lider av akut fantasibrist, på nästan alla fronter. Saken är den att det är den här typen av spel som Sega egentligen inte har råd att göra. Känslan är att man helt enkelt har velat göra mer av det man gjorde i Shinobi, och varför i hela friden skulle man vilja göra det?