Hirogami

I Hirogami axlar du rollen som Hiro, en före detta origamiartist som förvandlats till en levande pappersfigur. Hans värld är infekterad av något som kallas Blight - en slags digital förbannelse som smittar naturen, djuren och miljön. Kontrasten är tydlig: origami som hantverk och taktil konst möter en kall digital sjukdom. Rent estetiskt fungerar det otroligt bra. Världen ser verkligen ut att vara vikt av papper - från träd och byggnader till vattenfall och fiender. Bara att se hur Hiro vecklar om sig själv i realtid från en figur till en annan är ögongodis som nästan gör spelet värt en provspelskväll i sig.

Grundstrukturen är ganska enkel: Hirogami är ett 3D-pusselplattformsspel med linjära banor som väljs från en karta. På vägen genom dessa banor måste du använda både Hiros grundförmågor och de djurformer han kan låsa upp genom att rena dem från Blight. Från början har Hiro bara sin heliga solfjäder - användbar för att blåsa bort koncentrationer av Blight. Men snart lär han sig veckla ut sig själv till ett platt papper, vilket öppnar nya möjligheter: att sväva över avgrunder, pressa sig igenom trånga passager eller segla på varma luftströmmar. När du sedan renar olika djur får du tillgång till deras krafter. Först ut är bältan - långsam och klumpig, men förvandlad till en boll kan den rulla fram i vansinnig fart och krossa hinder. Senare dyker en padda, en gorilla och en fågel upp, och här börjar spelet hitta sin rytm. Fågeln kan till exempel vika sig till ett pappersflygplan i särskilda banor, och det är just dessa små originella idéer som gör Hirogami speciellt.

Banorna är designade så att du ständigt måste byta mellan olika former. Vissa fiender går bara att besegra som gorilla, medan vissa pussel kräver att du glider i pappersform eller rullar igenom eld som bälta. När spelet fungerar som bäst uppstår ett flyt där du snabbt växlar mellan olika origamiformer för att lösa problem på ett nästan rytmiskt sätt. Men här börjar också problemen visa sig. Det största problemet med Hirogami är kameran. Den är statisk och kan bara flyttas marginellt - lite åt sidorna, lite upp och ner. Det här hade kanske funkat i ett enklare plattformsspel, men Hirogami är ofta ganska utmanande. Resultatet blir att du ständigt har svårt att avgöra avstånd till fiender, plattformar och hinder. Jag dog otaliga gånger för att jag missbedömde ett hopp eller inte såg en fiende som stod snett utanför kamerans fokus. Jämförelsen med Sackboy: A Big Adventure är tydlig - men där var utmaningen mer förlåtande. Här blir frustrationen snabbt stor.

Som om kameran inte var nog har stridssystemet egna problem. Hiro slåss klumpigt, långsamt och utan precision. När du kastas in i strider mot tio fiender samtidigt, där några skjuter på avstånd och andra attackerar i närkamp, blir det mest kaos. Jag hade önskat en snabbare, mer responsiv stridsmekanik - särskilt eftersom spelet annars vill att du ska variera dina strategier och improvisera. Varje bana kommer med mål - klara banan under 20 minuter, samla 3000 origamibitar, befria ett visst antal djur, eller varför inte: klara hela banan utan att ta skada. I teorin kul för att skapa omspelningsvärde. I praktiken frustrerande, eftersom kameran och stridssystemet gör det närmast omöjligt att spela felfritt. Det känns som att spelet vill något som dess egna mekaniker inte kan leverera.

Och det är kanske den största sorgen med Hirogami. För idén är verkligen lysande. Origami som tema för ett plattformsspel är både fräscht och visuellt slående. När spelet är på topp - som i vissa sekvenser där du smidigt växlar mellan djurformer och sveper genom en bana - är det lätt att känna sig imponerad. Men helheten håller inte. Den fasta kameran, de klumpiga striderna och den höga svårighetsgraden gör att jag ofta kände mig mer frustrerad än road.

Kakehashi Games har med Hirogami försökt skapa ett unikt och vackert plattformsspel med origami som röd tråd. De har lyckats på det estetiska planet och till viss del i själva spelmekaniken. Men spelet faller tyvärr på grundläggande designmissar. Det är ett spel jag verkligen ville tycka om - och ibland gjorde jag det - men som helhet blev det mer en lektion i tålamod än i spelglädje. Det är synd, för under alla problem döljer sig något riktigt speciellt. Men just nu är Hirogami mer frustrerande än fantastiskt.