Borderlands 4

Det är en mycket speciell känsla att få tillgång till ett nytt kapitel i en av sina favoritspelsserier nästan tre veckor före lanseringen. Det var precis vad som hände när jag fick Borderlands 4 för några veckor sedan. Serien är en av mina absoluta favoriter, och totalt sett har jag nog spenderat över 1000 timmar på de tidigare titlarna. Det spel jag har spenderat mest tid på är utan tvekan Borderlands 2, som främst tack vare Handsome Jack förblir min favorit. Med detta menar jag att jag är ett fan, jag gillar vad Borderlands har att erbjuda, även om det har varit uppenbart även för de mest hängivna fansen att serien har haft sina upp- och nedgångar.

Nu har jag kastat mig in i vad jag skulle kalla ett jättekliv framåt för serien: Borderlands 4. Skillnaden mellan Borderlands 3 och Borderlands 4 är enorm. Jag skulle nästan säga att språnget är lika stort som från första Borderlands till Borderlands 2. Jag har spelat 110 timmar hittills, och här är vad jag har fått ut av det och varför spelet är värt att köpa när det släpps den 12 september till praktiskt taget alla moderna plattformar.

Världen är större och bättre sammanhållen än i trean.

Redan från början märker man att Borderlands 4 är något helt annat än sin föregångare. Spelet inleds som vanligt med ett actionfyllt intro där vi möter de fyra Vault Hunters som du kan spela som. Handlingen tar oss bort från Pandora och till planeten Kairos. Månen Elpis har transporterats genom tid och rum, troligen på grund av inblandning från några av de ursprungliga Vault Hunters, och har kraschat på Kairos, vilket har förstört stora delar av planetens yta. Invånarna är, minst sagt, missnöjda. Samtidigt har en sektliknande organisation uppstått och tagit makten, och de klassiska Psycho-fienderna är naturligtvis också närvarande, redo att kämpa till döds. Till detta kommer planetens egna djur- och växtliv, som i sann Borderlands-stil ofta är lika farligt som fienderna själva.

Du spelar alltså som en av fyra nya Vault Hunters, och huvudkampanjen är enorm. Jag hade spelat i 70 timmar innan jag ens närmade mig halvvägs. Du kanske inte får samma speltid, men låt oss ändå enas om att det här spelet är långt. Huvudberättelsen är klassisk Borderlands: överdriven, våldsam och full av vändningar. Några av de bästa delarna är dock sidouppdragen. I Borderlands 4 är de mycket mer detaljerade och skrivna som längre kedjor som ofta bygger på varandra och kulminerar i häftiga slut. Detta ger en känsla av sammanhang som saknades i de tidigare spelen.

Actionloopen med all loot håller än.

Tonen har också förändrats. Humorn finns fortfarande kvar, men den är mer dämpad och bättre förankrad i karaktärerna. Tidigare kunde det hela bli lite för fånigt, men här känns det mer moget utan att förlora sin udda charm. Claptrap är fortfarande irriterande, och han vet om det, men det fungerar faktiskt bättre eftersom utvecklarna låter honom konfrontera sin egen narcissism. När han tvingas bete sig nästan mänskligt är det hysteriskt roligt. Jag säger inte att det är en enorm förändring, men där balansen var helt fel i Borderlands 3, känns den lyckligtvis balanserad här.

Spelupplevelsen är fortfarande kärnan i Borderlands, och här har Gearbox träffat mitt i prick. Looter-shooter-looparna är mer beroendeframkallande än någonsin. Skjutandet är knivskarpt, vapnen känns fantastiska och ljudeffekterna är enormt tillfredsställande. Att landa ett huvudskott och se kritiska siffror dyka upp känns bättre än någonsin. Det finns också massor av små distraktioner: fiendebaser, dolda områden, sällsynta drops, tuffa fiender och de nya bubbelhändelserna där tidigare bossar kan dyka upp och ge extra loot. Jag blev ständigt distraherad från mitt uppdrag eftersom det alltid fanns något spännande runt nästa hörn. Detta är Borderlands i sin renaste och mest beroendeframkallande form. Ibland kan man hävda att spelet kanske är lite för framhärdande i sina distraktioner, till den grad att man önskar sig ett starkare ramverk så att man kan fokusera på huvudhistorien, men dessa distraktioner är, som jag sa, ofta av hög kvalitet.

Humorn har tonats ner och känns nu mer träffsäker än tidigare.

Och så har vi karaktärerna. Jag spelade i huvudsak som Amon, en närstridsorienterad brute som kan gå in i Hulk-läge och bränna allt omkring sig i korta utbrott. Han är perfekt för mig eftersom jag gillar att rusa in och bara slå sönder saker.

Jag har också provat de andra tre Hunters-klasserna, om än inte lika länge, men tillräckligt länge för att få en bra känsla för deras olika spelstilar. Selene verkar vara den taktiska typen, lite mer av en prickskytt med prylar som gör det lättare att kontrollera slagfältet. Kade är mer tekniskt lagd och kan använda robotar och små torn, så han känns som någon som kontrollerar saker på avstånd. Sedan har vi Nyra som nyttjar elementens krafter och verkar vara en blandning mellan crowd control och rå skada. Jag har inte fördjupat mig i deras färdighetsträd ännu, men efter bara några timmar kan man redan se att de alla fungerar väldigt olika, vilket bådar gott för spelets omspelbarhet.

Efter 110 timmar har jag fortfarande inte nått maxnivån. Jag är på nivå 48, vilket bara visar hur stort spelet är. Det är enkelt att återställa dina färdighetspoäng och prova nya uppbyggnader, och jag ser fram emot att ge de andra jägarna mer tid under min nästa spelomgång. Utöver det finns det ytterligare förmågor som du låser upp efter huvudberättelsen, vilket ger ett massivt endgame med ännu mer frihet.

Det finns rejäla och varierade färdighetsträd.

När kampanjen är avslutad öppnas ännu mer innehåll upp: högre svårighetsgrader, dagliga och veckovisa uppdrag, omspelningsbara bosstrider med dedikerat loot och till och med raider där du kan slåss mot speciella superbossar med vänner. Det är tydligt att Gearbox satsar på att folk ska stanna kvar i månader, och det fungerar. Jag har fortfarande massor av sidouppdrag kvar, och jag känner inte alls att jag är klar med spelet.

Det som är svårt att säga är dock om spelet har den eviga loop som många letar efter nuförtiden. Ja, volymen är enorm, och mångsidigheten inom den är lika imponerande - men jag kan inte uttala mig om huruvida Borderlands 4 fortfarande kommer att finnas kvar om två eller tre år. Jag kan dock säga att för mig verkar detta spel både påkostat och flexibelt, och det bådar gott.

Presentationen är lika imponerande. För första gången är spelet helt öppet, och du kan köra från ena änden av världen till den andra. Områdena är varierade, från frodiga fält till snötäckta berg och mer dystra områden, som jag inte kommer avslöja här. Grafiken är fortfarande cel-shadad, men mycket mer förfinad och naturlig. Musiken är också utmärkt och stöder atmosfären perfekt. Produktionsvärdet är skyhögt, och tekniskt fungerade spelet nästan felfritt under mina första 100 timmar. Det var först med en patch några dagar innan jag skrev detta som jag stötte på prestandaproblem på min GTX 4090, men jag förväntar mig att det är fixat vid lanseringen. Jag nämner det här eftersom det generellt sett finns för lite fokus på PC-prestanda, och för er där ute kan jag konstatera att det är just denna vacklande teknik, som ni kanske inte ens upplever, som drar ner helhetsintrycket. Är det så enkelt att jag kan säga att det är detta som gör att betyget blir som det blir? Nej, så fungerar inte recensioner enligt min mening, men jag kan säga att ni bör hålla ett öga på PC-versionen runt lanseringen.

Utmaningen är en smula tightare än den var i Borderlands 3.

Som alltid finns det också co-op för upp till fyra spelare. Jag provade det lite med en av utvecklarna för att få en smak av multiplayer, eftersom det såklart inte finns så många gamers som lirar ännu, och även då var det roligt. Jag kan inte ens föreställa mig hur kaotiskt och häftigt det kommer att bli med fyra fullt utrustade spelare som krossar fiender och delar på bytet. Erfarenheten från tidigare spel gäller fortfarande: allt är 20% roligare i co-op.

Sammantaget lever Borderlands 4 fullt upp till mina vildaste drömmar. Jag måste gå långt tillbaka för att hitta ett spel som har fängslat mig på samma sätt. Det faktum att jag har lagt ner 110 timmar trots att jag har ett heltidsjobb och sociala åtaganden säger allt. Gearbox har levererat ett av de bästa shooters genren har att erbjuda, och med kommande uppdateringar och expansioner tvivlar jag inte på att det kommer vara mitt liv i många månader framöver.