Marvel Zombies (Disney+)

Marvel har blivit mästare på att tänja sitt universum i alla möjliga riktningar. Multiuniversumet öppnar upp för spännande experiment, men ibland blir det mer gimmick än genuin berättelse. Marvel Zombies, en fyrdelad miniserie där varje avsnitt landar på ungefär en halvtimme, är ett tydligt exempel på en serie som inte har någon genuin berättelse. Idén är egentligen briljant - att kasta in superhjältar i en zombiekatastrof borde skapa något riktigt laddat, men slutresultatet blir en serie som aldrig hittar sin själ.

Elizabeth Olsen är klockren i rollen som en vidrig zombieversion av Scarlet Witch.
Rent visuellt finns det saker att uppskatta. Animationen är snarlik den i What If...? och lyckas balansera mellan serietidningsestetik och modern action. När det väl brakar loss kan det se riktigt häftigt ut, med skarpa färger och blodiga detaljer som faktiskt är våldsammare än vad vi är vana vid från Marvel. Här står särskilt zombieversionen av Namor ut. Hans framfart är ursinnig, nästan djurisk, och han sliter sig fram genom vågor av offer på ett sätt som känns både skrämmande och fascinerande. Det är i de ögonblicken man påminns om vilken kraft Marvel Zombies skulle kunna ha haft om serien vågat ta mörkret på allvar.

En annan scen som verkligen sticker ut är när Hank Pyms teknik används på ett katastrofalt vis. Vi får i andra avsnittet se dagen för utbrottet i San Francisco där flera zombier av misstag förstoras och växer sig högre än skyskrapor. Att se dessa gigantiska monster välta byggnader och jaga människor genom städerna är både makabert och imponerande, och det är just i sådana ögonblick man ser vad serien hade kunnat bli om den hållit fast vid samma tonläge hela vägen.

Spider-Man levererar en av seriens snyggaste scener.
Problemet är att Marvel Zombies i tv-versionen inte vågar gå på djupet. Jämför man med serietidningarna blir skillnaden enorm. Där var zombierna fortfarande medvetna om vilka de var, de mindes sina liv, sina vänner och sina familjer - men kunde inte stå emot den fruktansvärda hungern. Efter att ha slukat någon kunde de ibland känna både skuld och äckel inför sig själva, för att sedan falla tillbaka i samma cykel igen när hungern tog över. Det var brutalt, men också tragiskt, eftersom hjältarna blev fångar i sina egna kroppar. Just den mänskliga aspekten gjorde serien så oförglömlig. Man såg Spider-Man gråta över att han hade ätit upp människor han älskat, man såg andra hjältar plågas av sina egna handlingar. Här i tv-serien finns inget av det. Zombierna är mest odöda fiender utan djup, och den psykologiska skräcken byts ut mot ett mer actionbetonat upplägg.

På pappret är det intressant att följa Young Avengers i ett så här pressat scenario. Vi får se Kamala Khan, Kate Bishop, Riri Williams och några andra av de nyare hjältarna ställas inför en värld som rasar samman. Men i ivern att lyfta fram nästa generation glömmer Marvel bort de mest ikoniska karaktärerna som förknippas med Marvel Zombies från serietidningarna. Det gör att serien aldrig riktigt känns rotad i sitt ursprung. Den mänskliga tragedin, känslan av att se våra mest älskade hjältar förlora sin mänsklighet och sedan tvingas leva med konsekvenserna, är helt bortskalad. Istället får vi ett mer polerat äventyr som gärna stressar framåt men sällan tar sig tid att beröra.

Det är extra synd eftersom Marvel Zombies som koncept egentligen är perfekt för att kombinera det groteska med det känslomässigt tunga. Här kunde Marvel ha utforskat frågor om identitet, skuld och desperation - men istället väljer de att hålla allt på en ganska säker nivå. Serien känns ibland mer som en trailer för något större än som en historia i sig. På tal om historia är dessutom ett stort problem att det är väldigt svårt att förstå vad som faktiskt har hänt i det här universumet och vad som inte har hänt. Vi ser till exempel Thanos, men han har inte alla evighetstenar, så då måste man fråga sig hur hans bana egentligen sett ut här. Captain America är också med, men inte som en gammal och pensionerad Steve Rogers som i Endgame, utan i en helt annan skepnad. Vilken version av honom är det vi faktiskt ser? Och om Endgame aldrig ägt rum i den här tidslinjen, varför finns det då inga spår av Black Widow? Hon är inte en av de zombifierade, men hon är samtidigt helt frånvarande. Allt detta gör att det blir väldigt rörigt att förstå vilken värld vi egentligen befinner oss i och vilka händelser som fortfarande är kanon i just denna tolkning.

En av de delar som ändå imponerar är röstskådespeleriet. Elizabeth Olsen ger Wanda en tyngd och en smärta som påminner om hennes starkaste ögonblick i filmerna, Iman Vellani lyckas förmedla Kamala Khans energi och optimism även i de mörkaste stunderna och Hailee Steinfeld gör Kate Bishop till en trovärdig och modig röst i kaoset. Dessa prestationer bidrar med en värme som serien i övrigt saknar, och utan dem hade helheten varit betydligt plattare.

Inte ens Blade (däremot i form av Moon Knight) kan rädda serien.
Marvel Zombies har med andra ord glimtar av något riktigt bra. Våldet är råare än väntat, Namor är en brutal fullträff, scenerna med förstorade zombier är minnesvärda och rösterna håller hög klass. Men helheten saknar fokus och framför allt den mänskliga tyngden som gjorde förlagan unik. Resultatet blir en snygg men tunn serie som aldrig riktigt vågar skrämmas, aldrig riktigt berör och aldrig riktigt gör sig förtjänt av sitt namn.