Thrash

Som sagt. Tommy Wirkola. Lite av en legend inom skräck, eller? Jag är inget jättefan av Död snö-filmerna även om jag erkänner att de är väldigt underhållande. För några år sedan bjöd han också på ultra-våldsamma och väldigt underhållande I död och lust (I onde dager) med Noomi Rapace, Aksel Hennie och Atle Antonsen.

Nu har han bytt den norska bygden mot orkaner och hajar i en amerikansk kuststad i South Carolina. Jag går in i det här utan några direkta förhoppningar, men samtidigt - Jo. Jag hoppas verkligen att det ska vara så underhållande som det låter. Jag är en sucker för hajfilmer även om de minnesvärda är få. Deep Blue Sea är hjärndöd och fånig som fan, men den är fortfarande fantastiskt underhållande. Jaws behöver vi inte ens nämna. Klassiker. Och jag tyckte faktiskt att The Meg var riktigt trevlig, om man är förberedd på vad man ger sig in på: Ilsken Statham som slåss mot monsterhaj. It's fun, folks.

Så. Kort om intrigen då. Ni har redan fattat. Det kräver inte mer än ett par meningar. Saxat och översatt: När en kategori 5-orkan ödelägger en kuststad, för stormfloden med sig förödelse, kaos och något långt mer skrämmande: hungriga hajar.

Ni fattar. Det är ingen diskbänksrealism. För diskbänkarna försvinner i flodvågen. Thrash drar inte benen efter sig. Den bygger upp intrigen och nerven precis som vi förväntar oss av en katastroffilm - men vänta. Hur bortskämda är vi med kombinationen katastrof OCH monsterfilm? Nej, just det. Jag tycker att Thrash är relativt snygg. Man klarar sig med enkla medel. Vi befinner oss i översvämmade kåkar, ute på översvämmade gator. Hajarna är habilt animerade. Det är inte ögongodis, men man blir inte förbannad heller.

Dialogen är vad man förväntar sig av den här typen av film. Skådespeleriet detsamma. Det blir inga Oscars-nomineringar, men vi slipper Razzies också. Alla sköter sig okej. Jag tror egentligen att det sammanfattar Thrash rätt bra. Vi vet vad vi får och förväntar man sig inget mer så är man nöjd. Det är lite som en påse med gott och blandat. Man vill åt hallon och lakrits men råkar stoppa in en orange godis i käften ibland. Det är inte jättegott, men det funkar.

Det finns några scener som bjuder på lite mer nerv. Det finns några halv-härliga hajattacker, men inget som sticker ut. Inget som överraskar. Det är blodigt, men det känns som att man håller tillbaka lite. Jag kan tänka mig att Wirkola, som tidigare fått gå bananas med våldet, har fått sitta fastbunden i regi- och redigeringsstolen. Det finns en scen där en av huvudkaraktärerna ska slänga ut "saker som vibrerar" i vattnet, och jag tänker direkt att "Jag vet att Wirkola hade velat ha med en vibrator här, men Netflix sa nej, det blir en eltandborste".

Jag har alltid varit svag för Djimon Hounsou. Han får dock alldeles för lite screen time. Trots mina invändningar och att jag fått hålla tillbaka förväntningarna för att inte hoppas på nästa stora hajaction (är det en genre? Nu är det en genre!) så gillar jag ändå Thrash. Den bjuder inte på något direkt nytt. Den är inte läskig eller överdrivet spännande, men ändå så pass underhållande att jag sitter tillbakalutad och tackar för att jag 2026 kan få se hajar festa på kött en fredagskväll.

Om jag får önska högt hade jag gärna sett någon slags crossover mellan det här, Jaws och Deep Blue Sea. Hjärndött? Inga problem. Men snygga effekter, mer nerv och non-stop-gore. Och en LL Cool J som får säga något coolt i stil med "You ate my bird".