Star Fox

Star Fox är kanske inte en av Nintendos största spelserier men den har satt avtryck. Det allra första spelet släpptes redan 1993 och visade vad SNES-maskinen kunde erbjuda. Jag hade dock ingen aning om att den titeln fanns då och det skulle dröja många år därefter. Det var i stället Nintendo 64-versionen Lylat Wars som frälste mig. Denna uppföljare erbjöd krispig grafik, ett bra soundtrack och spännande karaktärer. Jag älskade denna upplevelse som barn och alla spännande karaktärer. Därför är det lite extra roligt att få testa en remake av just denna titel på Switch 2. Är det bara nostalgi eller finns det ett mervärde här och något som stått tidens tand.

Precis som i originalet handlar detta om intensiv kortvarig action på räls. Du är begränsad i hur du flyger i olika riktningar och kameran följer dig. Du kan ibland också styra om kameran ska svänga i en ny riktning men mer om det senare. Det klassiska spelmässiga är intakt med att skjuta ned fiender från din Arwing ditt rymdskepp, avfyra bomber och göra rollningar som skyddar mot skada. Det är precis lika simpelt och belönande som det låter. Fiender kastas på dig i rasande fart och du ska försöka få så mycket poäng du kan, överleva bossen i slutet av nivån och eventuella bonusuppdrag. Du ska också kunna hantera inkommande uppdrag och om du ska byta riktning på banan. Beroende på hur du klarar nivåerna väntar fina belöningar.

Vissa uppdrag är sanslöst spännande som ubåtsuppdraget på planeten Aqua.

Att få se klassiska nivåer i 4K, fantastiskt fin grafik och rolla bort från fiendens beskjutning är fortfarande lika roande som det var 1997 och får mig att bli nostalgisk. Det är intensivt och du har hela tiden något att skjuta på. Bomberna är fortfarande lika roande att skjuta ut och se alla fiender smälta bort från skärmen. Du hittar mycket spelglädje i sin enklaste form med detta, speciellt om du gillar arkadspel från förr. Det finns hemligheter på nästan alla banor och upplevelsen är designad så att du ska köra om kampanjen flera gånger för att se allt. Jag förstår om man inte gillar sådant i spel, men detta var en stapel av originalet och är bevarat i denna nyutgåva.

Det mest unika med denna linjära arkadupplevelse var att nästan varje bana kunde klaras av på två eller tre olika sätt. Beroende på hur du klarade nivån fick du spela ett helt annorlunda uppdrag med sitt eget röstskådespel och ibland fordon. Det innebär att du har en riktigt anledning att klara av sekundära uppdrag och hitta alla hemliga sätt att klara av nivån på. Allt sådant är intakt och fungerar på exakt samma sätt som i originalet, även nivåerna spelar så som de gjorde då. Det är så pass troget originalet att även Bossarna är densamma. Ett exempel är det första uppdraget på Corneria där du blir ombedd att flyga under massa stenar vilket gör att Falcon hittar en alternativ rutt genom ett vattenfall. Det leder dig till en ny boss, nytt slut, ny mellansekvens och en ny uppföljande bana än om du följt den vanliga rutten.

Ibland dyker nya och gamla karaktärer upp under uppdragen.

Jag har inte bestämt mig helt om en så trogen remake är en bra grej eller inte, men nivådesignen och det speciella upplägget är synonymt med Lylat Wars så pass att det vore straffbart att skapa ett helt annat spel. Tanken med denna design är att du ska spela om kampanjen så att du får uppleva alla olika nivåer och slå dina tidigare rekord. En genomspelning tar runt 1-4 timmar beroende på stress och om du tittar på mellansekvenserna, då uppdragen är korta och vägen till den första och eventuellt andra slutstriden med bossen är ganska kort. Detta fungerar på samma sätt både i originalet och även i remaken. Det är främst de nya mellansekvenserna som drygar ut speltiden.

Remaken bjuder dock på ett par nyheter. Den ena är den grafiska och audiovisuella uppgraderingen. Spelet ser helt otroligt bra ut med små detaljer överallt som hade varit omöjliga på Nintendo 64. Jag gillar verkligen den grafiska uppgraderingen, den känns trogen originalet både sett till ljussättning och design. Min kritik kan snarare läggas lite på röstskådespelet som ibland faller lite platt och jag minns inte om Fox var lika jobbig att lyssna på eller om det är min ålder som spökar. Peppy Hare är dock fortsatt min favoritkaraktär då han medför lite logik och lugn till gruppen.

Fox och Falcos bråk om att få leda denna legosoldatsfirma tar betydligt mer plats i denna utgåva tack vare nya berättelsedrivna mellansekvenser. Berättelsen är mer expanderad än tidigare vilket bjuder in mig som spelare på ett nytt sätt. Det finns en helt ny prolog som följer pappan till Fox och hans öde. Även under huvuduppdragen är det så att I stället för att du enbart flyttar från nivå till nivå snackar karaktärerna med varandra ombord på The Great Fox. Du kan inte vandra runt men relationerna får mer utrymme och utvecklas på ett sätt de inte gjorde i originalet. På den punkten är detta en klar förbättring över originalet. Jag gillar universumet och denna licens har haft svårt på den punkten. Det enda undantaget är det Zelda inspirerade Star Fox Adventures. Mellansekvenserna tar mer plats än jag trodde och alla karaktärer får chans att ventilera och prata med varandra mellan uppdragen.

Mycket av miljöerna går att spränga för bonusar, guld eller silveringar som hjälper dig.

Jag vill betona att jag är nöjd med kampanjen, orkestermusiken och andra små förbättringar. Jag gillar även det ibland smått ospelbara förstapersonsläget från originalet. I detta tempo och med mängden rollningar finns det anledning att Nintendo inte har det som standard. Upplevelsen är dock inte perfekt och det var inte originalet heller men min sammanfattande bild är att kampanjen är en kärleksfullt återskapad. Även om jag gillade Star Fox Zero är kampanjen bättre och mer nostalgisk i denna utgåva. Jag kan tänka mig att i en tid där roguelikes är stora kan detta spel hitta en ny publik tack vare fokuset på att spela om innehållet. Jag tror att gamla veteraner av serien också kommer att uppskatta det som erbjuds här.

Har du spelat dessa spel förr kanske du kommer att uppskatta utmanings-läget som ger dig extra svåra mål att tackla och det upp till 8 spelare flerspelarläget. Flerspelarläget sker i det som kallas för free-wing där du kan flyga i alla riktningar. Ofta är dessa situationer i kampanjen låsta till bosstrider. Du slåss då 4 mot 4 i en arena. Målet är att sno massa varor från pirater och slåss mot det andra laget samtidigt. Det är mer komplext än originalets splitscreen-läge med fyra spelare mot varandra och jag gillade det. Det är dock ingenting jag skulle säga är höjdpunkten, det finns för få spellägen, få banor (bara tre) och det känns inte riktigt tillräckligt för att stå helt på egna ben. Om Nintendo hade bjudit på säg åtta stora banor och fyra spellägen hade jag varit mer förlåtande på den punkten.

Mellansekvenserna är snygga och ger mer bakgrund till uppdragen. Det är även här du väljer nästa uppdrag eller spelar om samma uppdrag, skulle du vilja hitta en annan rutt eller få mer poäng.

Min största kritik faller på samarbetsläget, som är den stora missen i detta paket och Nintendo har gjort samma fel flera gånger med andra spelserier. I stället för att du styr varsin Arwing styr en spelare en liten kanon och den andra resten av upplevelsen. Det känns rätt meningslöst och möjligtvis något för föräldrar med väldigt små barn som vill vara med och prova. Du får nästan samma "samarbetsupplevelse" om du låter din kompis styra skjutknappen och du styr resten på handkontrollen i enspelarläget. Jag hade hellre sett att Nintendo byggde ut ett fullt samarbetsläge där varsin spelare styr varsin karaktär och respektive Arwing. Det hade man gott kunnat skrotat både flerspelarläget och nuvarande samarbetsläge för. Tänk dig ett robust samarbetsläge för fyra personer där varje spelare styr varsin karaktär genom kampanjen med egna mål, fiender och liknande. Det känns inte som att Nintendo vill satsa på sina samarbetslägen vilket är synd.

Helhetsmässigt får du en mer berättelse fokuserad tolkning av N64-versionen i ny fin grafik som fungerar bra både bärbart och stationärt. Kampanjen är genomgående suverän och det spelmässiga håller än idag, det är simpelt, tar tid att bemästra och du kan spela om kampanjen många gånger utan att se exakt allt. Du kan samla på dig information om planeter, karaktärer och beskåda allt i en liten databank i menyn. Det är rekommenderat att spela uppdragen mer än en gång då vissa nivåer bjuder på helt andra fordon som ubåtar och stridsvagnar. Även återkommande karaktärer såsom skurkarna kan ses i annorlunda situationer. Du måste också göra detta om du vill se alla nya fina mellansekvenser. Jag tyckte att det var värt det i denna utgåva, det finns möjligtvis en enstaka medioker nivå annars håller alla bra klass. Det beror på att de är korta och fokuserar på en specifik sak. När detta spel är bra är det väldigt bra även idag.

Förstapersonsläget är funktionellt och pricksäckert men blir snabbt rörigt när du börjar loopa och rolla.

Om Nintendo ska få fart på flerspelarläget behövs fler nivåer, mer innehåll och löpande uppdateringar på sikt. Annars finns risken att detta blir något folk testar en gång och sedan går vidare med sina liv vilket är synd. För Star Fox har inte varit så här bra sen Nintendo 64. Om du gillade originalet tycker jag att du ska införskaffa detta på momangen och njuta av en välgjord remake i 4K. Bild, musik och det spelmässiga är toppen. Visst röstskådespel faller lite platt ibland och samarbetsläget kan du undvika som pesten. Om du kan förlåta bristen på innehåll i flerspelarläget kan det säkerligen ge dig ett antal timmars extra underhållning i sitt nuvarande skick. Det är dock för kampanjen, den nya grafiken, mellansekvenserna, musiken och utmaningsläget som detta bör införskaffas. Om du tycker att detta låter spännande eller är sugen på att få uppleva originalet igen är detta något du bör spana in.

Beroende på hur du klarar av tidigare uppdrag kan du få styra nya fordon eller spela tokiga uppdrag.