Pressure

Jag blir lycklig när jag ser Brendan Fraser. Det är sant. Jag har älskat karln sedan jag såg The Mummy på bio som tolvåring. Jag har alltid tyckt att han har en fantastisk on-screen-karisma och Fraser har dessutom bevisat att han faktiskt kan skådespela också. Hans återträde till filmduken har varit efterlängtat och hans prestation i sorgliga men något överskattade The Whale är faktiskt smått fantastisk. Så ja, jag lär slänga mig över varenda ny film som stoltserar med Brendan Fraser i rollistan. Men nu är det inte hans skådiskarriär som ska recenseras, utan ett nytt Andra världskriget-drama, den här gången sett ur en meteorologisk vinkel. Jag tänkte skriva att det är världens första meteorologdrama, men vi har ju faktiskt Gore Verbinskis Cage-ledda Weather Man och säkerligen flera. Men vi kan väl åtminstone slå fast vid att det är världens första WWII-meteorolog-drama? Det är ju en yrkeskategori som kan behöva lite goda vitsord eftersom merparten av mänskligheten tror att deras jobb enbart går ut på att slicka fingret, hålla upp det mot himlen och gissa om det ska regna, hagla eller blåsa kuling. Riktigt så enkelt är det alltså inte.

Pressure, sammanfattad med nåra meningar:
Under de sista timmarna före D-dagen 1944 hänger den fria världens öde på en skör tråd. General Dwight D. Eisenhower (Brendan Fraser) och kapten James Stagg (Andrew Scott) står inför ett svårt, ödesdigert val - att inleda den massiva Operation Overlord, eller riskera att förlora kriget helt och hållet. Stagg är RAF:s chefsmeteorolog, som när han levererar en kritisk prognos om oroligt väder över engelska kanalen orsakar en spänd konflikt med de allierade ledarna - borde invasionen skjutas upp?

Eisenhower känner sig pressad i Pressure

Pirrar det till när ni läser texten eller låter vinklingen tråkig? Det sticker ut och jag älskar WWII-skildringar, så det blev en nästan given titt. Anthony Maras står för regi och långfilmsdebuterade 2018 med Hotel Mumbai där Dev Patel spelar huvudrollen. Även den baserad på verkliga händelser.

Fraser gör en finfin tolkning som Eisenhower, som sitter på sista ordet i huruvida man ska genomföra Dagen D eller ej. Allt hänger, vilket ingen kanske räknat med eller som publik ens tänkt på, om väderleken tillåter. Och det är små, små saker som blir riktigt avgörande. Irving Krick, spelad av Chris Messina, känner sig dumförklarad när hans meteorologiska expertis, som nästan uteslutande lutar sig mot historiska data, ifrågasätts av chefsmeteorologen Staff, spelad av Andrew Scott. Han menar på att de behöver ta in aktuella väderdata från i princip världens alla hörn för att göra en djupanalys av exakt hur vinden ligger kring Normandie för att se om en landstigning ens är genomförbar eller ett rent självmordsuppdrag redan innan skotten börjar flyga.

Alla som hållit redovisningar i klassrummet vet hur det här känns

Andrew Scott har vi sett i bland annat senaste Knives Out-filmen, titelrollen i serien Ripley (som jag inte hunnit se) och en rad andra kända produktioner. För min del har känslorna inför Scott pendlat. Ibland är han suverän, ibland lite träig, men i Pressure sköter han sig bra. Staff får lite oväntad assistans av Kay, spelad av Kerry Condon, som är Eisenhowers sekreterare. Och här har vi filmens enda framträdande kvinnliga karaktär, vilket i sig inte är konstigt. De här rummen var reserverade för män, liksom stora delar av krigsapparaten.

Pressure är relativt kort, hundra minuter, men jag tycker att längden är till dess fördel. När det blir nervigt, exempelvis mot slutet då klockan tickar mot beslut och vi får det klassiska montaget med brydda ansikten och spänningshöjande musik, så är det väldigt bra. Likaså de få krigsscener som förekommer, som är riktigt snygga. Jag hade däremot gärna fått lite mer bakgrund och insikt i det inledande ödesdigra träningsuppdraget Operation Tiger, som tydligen förvandlades till en massaker. Det är en riktigt nervig och snygg prolog, men jag hade gärna sett det byggas vidare och förklaras ännu mer.

Det där är inte Falu rödfärg

Det finns passager då pulsen går ned och vid något tillfälle falnar mitt intresse intresset lite smått. Överlag har man lyckats göra riktigt bra spänning av väderlek, ett ämne jag fascineras av tar upp så mycket plats i vardagliga diskussioner, medan jag själv slår undan det med den egna catchphrasen "Det blir väder imorgon också." Prestaionerna och dialogen höjer det ett snäpp till. Likaså gillar jag den emotionella biten som, utan att avslöja för mycket, handlar om Staggs privatliv, där han faktiskt pressar undan känslor och rädslor på ett nästan omänskligt vis för att kunna leverera data som kan rädda tusen och åter tusen liv och bli rent avgörande för de allierades framfart. Det är vackert och sorgligt.
Pressure är långt ifrån den bästa WWII-filmen jag sett, men den ger ett intressant perspektiv och är riktigt välgjord.
Med det sagt: Ta chansen att se den när den landar i Sverige.