Splatoon Raiders

{Splatoon} var en frisk fläkt när det anlände till Wii U för elva år sedan och blev tillräckligt framgångsrikt för att generera två stycken uppföljare. Även om det funnits inslag av en kampanj i single-player även i de tre delarna så har det primära fokuset givetvis varit dess multiplayer.

Även om det känts lite sådär "Nintendo-vänligt" med att spruta färgat bläck istället för att peppra med kulor - så var själva tvisten att den som färgade banan mest med "sitt" lags färg stod som segrare en väldigt underhållande sådan. Matcherna blev väldigt roliga och känslan av "bara en gång till" infann sig på allra bästa vis. Men nu är det alltså dags att istället ge sig ut på en renodlad kampanj.

Snyggare miljöer hade kunnat lyfta denna upplevelse ytterligare ett snäpp.

Våra huvudpersoner, bestående av trion Shiver, Frye och Big Man flyger tillsammans med en namnlös mekaniker, som du axlar rollen som, mot Spirhalite Islands. De kraschlandar på grund av en storm i närheten av de mystiska öarna som sägs innehålla massor av värdefulla skatter. Efter att ha byggt ihop en hembas så ger dig iväg för att leta loot på dessa. Det här med "raids" ligger ju helt rätt i tiden rent spelmässigt men det är inte direkt några expeditioner som man ger sig ut på. Istället är det linjära banor där man tar sig mot slutet av banan. Loot finns det dock gott om då man finner både vapen och andra föremål i mängder. I takt med att man klarar banorna så låses fler upp och den dimma som ligger över öarna lättar och ger möjlighet att ta sig till nästa ö - och vidare i berättelsen.

Det var dock en liten tråkig känsla av besvikelse som infann sig när jag landar på den första ön. Efter att ha skrivit följande rader om miljöerna i {Donkey Kong Bananza}; "...ett grafiskt väldigt fint äventyr som vi bjuds på. Miljöerna är underbara, med en lekfullhet och design som ofta gör en himla glad" så uppdagas det första minuset snabbt i {Splatoon Raiders}. Banorna, och därmed miljöerna, är rätt trista. De bjuder inte på någon särskild atmosfär, de liknar varandra alldeles för mycket och under hela speltiden sitter jag med tanken att "om detta bara haft roligare miljöer så hade det klivit ett snäpp på betygsskalan". Det är så sparsmakat och avskalat - och utan någon direkt identitet att det tyvärr drar ner helhetsintrycket. Dock känns det desto roligare att både design på de galna fienderna, hur ens bläck fyller mark och väggar och hur bra det flyter roar ordentligt. I allt kaos så glömmer jag faktiskt stundtals bort de trista, platta och repetitiva miljöerna och blir underhållen av hur fantastiskt roligt det är att spruta bläck.

Det finns en uppsjö av roligt designade monster.

För, precis som i tidigare delar så är det givetvis det som är den stora behållningen och fokuset här, också. Samtliga vapen färgar miljöerna och oavsett om jag använder mig av klassiska pistoler, penslar, svärd eller paraplyer så flyger bläcket och färgar marken. För att fylla på med nytt bläck så behöver jag förvandla mig till en bläckfisk-liknande varelse och simma genom de av hav av färg som jag själv lagt överallt. Fiender försöker givetvis ta kål på mig och förstör genom att färga miljöerna med sitt bläck - så det gäller att både besegra alla fulingar samtidigt som man ser till att det finns nog med bläck att plaska runt i. Konceptet fungerar lika strålande här som i multiplayer och gör att Splatoon Raiders står ut från klassiska skjuta-spel och blir till något eget och väldigt roligt.

Banorna är helt linjära sånär som på korta avstickare för någon hemlighet.

Förutom de linjära banorna så finns det också sådana där man med tidsbegränsning måste samla ihop något som kallas för "power egg". De blir en bra variation från det andra och går som sagt på tid. Man måste på dessa samla ihop tillräckligt med energi till den robot, som ackompanjerar en genom hela äventyret, så att den kan borra en vidare. Hinner tiden ta slut så är raiden över och man får försöka på nytt. Denna tidsbegränsning kan bli lite frustrerande och är också det egentligen enda inslaget som bjuder på någon direkt utmaning. Splatoon Raiders bjuder på tre svårighetsgrader men är överlag ett ganska enkelt spel förutom då på dessa banor där tiden ofta hinner ta slut innan man har kraftiga nog vapen och specialattacker. Det blir alltså en del klassisk grind för att ha chansen att klara av dessa.

Ens hembas som man återvänder till och även kan bygga ut.

Vapen, andra uppgraderingar och specialattacker finns det gott om. Vi snackar ju faktiskt om ett spel som handlar om att hitta loot. Mest hjälpsamma är de två specialföremål som du kan ha med dig och kasta ut. Här finns exempelvis ett litet torn som skjuter bläck på fienderna under en kort period. Dessa är bara aktiverade under en liten tid innan de har en cool down-period. Men de kan precis som med vapen och annat uppgraderas för att existera längre eller ge mer skada. De har tio små fält, som kan uppgraderas till fler, som man kan fylla med olika uppgraderingar och när man väl börjar bygga vidare på den hembas som man alltid återvänder till - så får man chansen att uppgradera i princip allting.

Vapen kan dock uppgraderas till max fem nivåer över sin ursprungliga - men varje gång din karaktär går upp i nivå så får du mer liv och gör mer skada. Dessutom kan du också använda poäng att uppgradera saker vidare. Det blir som ett litet system av effektivitet innan varje omgång. Tacksamt nog så får man erfarenhetspoäng även om man misslyckas med en raid så man kan försöka klara av en bana och även om man misslyckas så blir man med tiden starkare.

Detta gör att allt samlande också blir nöjsamt. Eftersom allting kan användas och förbättras. Det är liksom inte bara samlarsaker för samlandets skull utan något som får en effekt och användning i spelet.

På jakt efter skatter.

Det som förvånande mig mest med Splatoon Raiders var hur beroendeframkallande och underhållande det faktiskt var. Trots besvikelsen kring trista miljöer, och ett snudd på obefintligt och urtråkigt soundtrack, så var det hela tiden riktigt roligt att spela. Jag såg fram emot att kasta mig ut på nästa utmaning och när man dessutom låser upp möjligheten att besöka redan klarade sådana på en betydligt tuffare svårighetsgrad så börjar man ana vidden av allt innehåll som spelet är proppat med. Kampanjen i sig är helt okej i längd men det finns kompasser som leder dig till dolda banor och varje finalbana på varje ö går även att klara tre gånger för olika belöningar. Man kan nämligen välja mellan att utrusta sig med tre olika behållare som i sig ger olika specialattacker. Varje sista bana med en liten mini-boss kan då klaras med varje typ av dessa behållare. Dessutom finns det renodlade storslagna boss-fighter som är väldigt underhållande de också.

Bläcket är fint och skoj.

Även om detta då är ett spel med fokus på en kampanj i single-player så finns det även en enklare typ av multiplayer. Här handlar det om ett läge där man kan hjälpa andra spelare med sina raids. Som ett slags co-op med andra ord. Detta gick tyvärr inte att testa under tiden jag recenserade detta. Men vad jag förstått så får man belöningar om man klarar av raidsen ihop samt att det kan spelas upp till fyra andra - där svårighetsgraden justeras beroende på hur många man är. Jag får helt enkelt återkomma till detta spelläge i en liten blogg framöver för att se om det tillför något.

Dock så tycker jag faktiskt att det är lite synd att Nintendo inte slog på lite större här och även gav oss ett renodlat multiplayer-läge likt de som fanns i de tidigare delarna. Det hade gjort att det fick ett långt liv även efter att kampanjen var avklarad. Det är inget jag ser som ett direkt minus som så men det hade definitivt kunnat höja betyget om det fanns det också. Det hade heller inte behövt vara lika omfattande som de spelen som fokuserar nästan helt på det - men några banor där man kunde tävla på samma vis som i föregångarna hade varit väldigt roligt i detta.

Det finns mängder med vapen att hitta och uppgradera.

Allt som allt så är Splatoon Raiders ett väldigt skojigt spel. Underhållningen är, som så ofta när det kommer till Nintendo, väldigt hög. Det är synd att det lider lite av visuella tillkortakommanden, dock. Tekniskt flyter det på väldigt bra och är som sagt en fröjd att lira - men ett lyft i designen, framförallt när det kommer till miljöerna, hade varit klart önskvärt.

Det är lite ironiskt att ens hembas är den plats som är mest detaljerad och jag hade såklart gärna velat besöka fantastiska miljöer än de då rätt platta och detaljlösa som man besöker. Det är sammanfattningsvis kanske heller inte riktigt den där stortiteln som jag hade önskat Switch 2 hade fått såhär mitt i sommaren - men bakom den simpla ytan finns det ändå ett charmigt, lättspelat, beroendeframkallande och framförallt väldigt roligt.