72 Hours

Netflixkomedier. Denna sorgliga subgenre. Ditt humorn går för att dö. Lite så känns det. Det fanns en tid då Netflix-producerade filmer faktiskt kändes som något fräscht. Oberoende av genre. Men det var innan streamingtjänsterna dominerade marknaden och allt förvandlades till snabbmatskänsla. Och med det färskt i minnet, låt mig presentera det senaste tillskottet i genren Netflix-producerade komedier: 72 Hours. Vi har en rollista som består av ett antal kända ansikten och en regissör vars namn trots allt leker med en antydan till berättelse.

Vi börjar med intrigen:
För att rädda karriären följer en 40⁠‑⁠årig reklamchef med ett gäng i 20⁠‑⁠årsåldern på en vild svensexa i Miami efter att av misstag ha lagts till i deras gruppchatt.

Jag hoppas att vi får bra betalt för att ställa upp på det här ...

Låter det skitkul, innovativt, tilltalande? Då kanske du inte kommer att hålla med mig i de åsikter som framförs. Men vi börjar från start. Jag gillar komedier. Eller rättare sagt: Jag gillar tanken på komedier. Jag gillar att underhållas och skratta. Jag älskar trots allt att gå på standup. Dessvärre är det extremt sällan genren komedi tilltalar, helt enkelt för att kvalitén på skämten och helheten är alldeles för låg. Undantagen är få. Jag gillar alla typer av komedier. Det får gärna vara korkat och over-the-top, bara det är med glimten i ögat.

Vi dyker ned i 72 Hours. Kevin Hart spelar huvudrollen. Han kan vara rolig, men tillhör också typen av skådis som tenderar att vara ganska högljudd. Precis som Adam Sandler mest skriker som en bebis och Will Ferrells go-to också är att höja rösten. Volym är synonymt med amerikansk humor. Utöver Hart träffar vi bland annat Mason Gooding, Michael Mando, Kevin Dunn och Andy Garcia. Garcia är den som gör bäst ifrån sig och scenen då han och Hart träffas tillhör en av filmens få bra scener. För regi står Tim Story, som gett oss Fantasic Four (2005), Ride Along och nyversionen av Shaft. Han är något av en veteran men har inte direkt levererat diamanter.

En av få någorlunda underhållande scener

Ni förstår ungefär i vilket segment den här recensionen kommer att hamna. Det är ännu en framstressad Netflix-produktion där man lutar sig mot kända namn. Det finns ett par halvt underhållande scener men överlag undrar jag inledningsvis om titelns sjuttiotvå timmar är menade att återspegla känslan av förlorad tid. För 72 Hours är som helhet inte värd de hundrafem minuter som krävs att du investerar. Det finns på tok för få ljuspunkter. Man drar på smilbanden vid något tillfälle, mer än så är det inte.

Vill du avrunda sommarledigheten med en fånig, rolig komedi föreslår jag annars odödliga Team America: World Police eller Jason Bateman-ledda Game Night. Men du kan med fördel hålla dig på behörigt avstånd från 72 Hours.