Leviticus

Australiensare kan skräck. Wolf Creek, We Bury the Dead, Wyrmwood, Daybreakers, Talk To Me, Babadook. Det finns ganska många exempel. Och nu Leviticus, som är skapad av producenterna bakom just de två sistnämnda. Jag har läst en del om den på förhand och den har överlag fått bra recensioner av kritikerkåren. Men vad handlar den om?

När två tonårskillar utsätts för en "välmenad" exorcism börjar de stalkas av ett ondskefullt väsen som antar formen av den person begär mest.

De här två gör riktigt bra ifrån sig

För regi står Adrian Chiarella och Leviticus är hans långfilmsdebut. Och ingen dålig sådan, vill jag avslöja. I huvudrollen ser vi Joe Bord som Naim. Honom känner ni igen från Talk To Me. Stacy Clausen, som var med i Netflix-hajrullen Thrash, spelar hans kärleksintresse Ryan. Naims mamma spelas av Mia Wasikowska från Alice i Underlandet och Crimson Peak. Skådespeleriet i Leviticus håller riktigt hög klass och förhöjer upplevelsen.

Premissen är enkel men väldigt snygg. Tycker ni att det påminner om It Follows? Inte bara lite vill jag meddela. Men det stör mig inte, för Leviticus lyckas stå på egna ben och gör något intressant av temat. Den är dessutom packad med samhällskritik i form av kängor mot både frikyrklighet och homofobi. Att väva in såna teman i den här typen av film kan vara lite hit and miss beroende på hur det görs. Här tycker jag definitivt att det förhöjer och ger en till dimension och känns aldrig forcerat. Stort plus för det.

Utöver det suveräna skådespeleriet så lyckas man bygga upp riktigt bra stämning. Krypande obehag, nerv som spänns till när man minst anar det. Det finns också en underliggande sorg i berättandet på temat utanförskap. Unga människor som inte blir förstådda, kärlek som av vuxenvärlden och folk omkring dem ses som felaktig. Och utsattheten, där filmens väsen blir en återspegling av både något större, farligare och fördömandet från deras nära och kära.
Det är snyggt, riktigt snyggt.

Peek-a-boo

Det påminner som sagt väldigt mycket om It Follows men inte på ett sätt som stör mig. Jag skulle vilja säga att Leviticus är en queer horror som blandar It Follows med Exorcisten och Talk To Me. Ungefär så. Och jag gillar det skarpt. Även om tempot inte alltid är jättehögt så är den effektivt berättad och man sitter som på nålar. Skräckmomenten är snygga och det handlar med om kuslig stämning än tråkiga jump scares, även om ett par sådana också förekommer.

Det som drar ned betyget är att sista akten, som så ofta i genren, är lite svagare. Det går lite för fort, folk agerar irrationellt och korkat. Jag hade också gärna fått lite mer svar kring vad som egentligen händer och varför och vem den så kallade "Deliverance Healer" egentligen är. Men vem vet, kanske lämnas saker obesvarade för en potentiell uppföljare. Om så är fallet så räcker jag upp handen vid frågan om vem som är sugen på att se den, för jag hade gärna fått ytterligare nittio minuter i det här universumet. Trots en svagare sista akt och trots att den inte blir direkt läskig så är Leviticus en av årets hittills mest intressanta skräckfilmer. Se den.