Shellshock 2: Blood Trails

Vietnam... fast med zombies! Okej, jag måste erkänna att jag faktiskt gillar idén. Lite sådär lagomt Wolfenstein-wacky, liksom. Med det första Shellshock i åtanke var mina förhoppningar dock inte särskilt höga, och efter en genomkörning av {Shellshock 2: Blood Trails} är det uppenbart att en originell idé inte alltid är samma sak som ett bra spel.

Så nu ska vi till Vietnam; på med dina finaste millitärhelikopterbyxor och nynna på Hendrix- eller Doors-låtar (du kommer nämligen inte få höra dem i spelet). Ett last med något som kallas Whiteknight har försvunnit efter en flygkrasch och även de stackarna som skulle leta reda på lasten försvann, som det så effektfullt brukar kallas i såna här sammanhang, "under mystiska omständigheter". Senare bryter en infektion ut och hux flux har vi ett Vietnamkrig kryddat med zombies av såväl den hasande som springande sorten. Zombievinkeln är en märklig inriktning, som sagt inte fundamentalt dålig, men det känns som att Rebellion haft en bajsnödig drift att göra storyn mer fängslande (som om Vietnam-kriget inte är fascinerande nog i sig).

Under de första banorna börjar det dock som vilket normalt, zombiefritt Vietnam-spel som helst. Inte ett särskilt roligt sådant, men det är fullt krig mot vietnameser i byar, i djungeln och i en kyrka. Vietnameserna är många. Och dumma, samt tråkiga. Jag aktiverar en händelse och försvarar mig i några minuter mot en ström av identiska fiender, det kommer några fler och jag mejar ner dem, det kommer ytterligare några fler och jag skjuter dem också. Efter ett tag har jag uppenbarligen gjort tillräckligt och får rusa vidare till nästa plats för att upprepa proceduren.

Jag promenerar i djungeln och trampar på en fälla som skickar iväg en spikförsedd, lianupphängd trädstamsgunga mot min stackars soldat. Lika skoningslöst kastar Rebellion ett av många quicktime events mot mig och jag trycker Y, X, B för att inte bli ett med naturen på ett alltför smärtsamt sätt. Proceduren upprepas senare i slagsmål och på en trasig bro. Dessa reaktionstest känns lika mossiga som resten av spelet och känns som en desperat utfyllnad i syfte att ge lite variation till {Shellshock 2: Blood Trails}.

Djungeln är ful, allt känns platt och ljussättningen ytterst fundamental. Det är svårt att få någon känsla av djup och det var länge sedan jag såg ett FPS tänja så mycket på begreppet "tredimensionell". När jag tittar upp mot himlen står molnen helt still. Fienderna rör sig ryckigt och är så uniforma (utöver det man väntar sig i ett krig, alltså) att de tycks vara en bunt enäggssyskon av den fåniga sorten som insisterar på att klä sig likadant. Men såväl djungler som tunnlar är 60-talets Vietnam en miljö som skulle kunna ligga till grund för riktigt inspirerad grafik, men {Shellshock 2: Blood Trails} har en genomgående trött och sliten look.

Lika trist är ljudupplevelsen, som ofta inte är någon upplevelse alls. Här finns knappt någon musik överhuvudtaget och även när det smäller som värst är effekten mjäkig och platt. Handgranaterna smäller som en glödlampa som ger upp och vietnamesernas tyngre bössor låter mest som om någon som ivrigt knackar på din ytterdörr. Röstskådespeleriet börjar dock riktigt bra i spelets första sekvenser, men faller sedan bort till förmån för mycket tråkigare berättande i form av textrutor mellan varje uppdrag.

På den femte banan blir {Shellshock 2: Blood Trails} ett renodlat skräckspel då jag hittar till en nedgången herrgård, förstås nedlusad av zombies. Här är stämningen vissereligen hyfsad och huset är en mycket ruggig plats att stövla omkring i. Här finns en vattenfylld källare och trånga korridorer där infekterade står och lurar bakom varje hörn. Här märker jag dock av hur totalt kaputt vapenbalansen är. När jag får slut på ammunition i såväl kulspruta som revolver tar jag till kniven, som med några kraftiga hugg borde åsamka åtminstone lite skada. Det funkar inte alls. Jag menar verkligen inte alls; jag ser inte ens något blod när jag hugger.

En stund senare, i källaren, når jag en punkt där 10-15 zombies bestämmer sig för att attackera mig på samma gång. Granaterna fungerar hyggligt, men de är få och jag tvingas förlita mig på min hagelbössa, som fungerar fruktansvärt. Så till vida att jag inte får till ett headshot nästan varje skott är jag död, eftersom det tar sådan evinnerlig tid att ladda om. Sätter jag tre, fyra hagelskurar i halsen eller för den delen knät, ställen som åtminstone borde vara aningen sårbara, reagerar monstren ungefär som att jag kastat en frusen klementin på dem. Illa genomtänkt, onödigt svårt.

Rebellion har tagit zombieröjandet från {Left 4 Dead}, stämningen och musiken från Battlefield Vietnam, grafiken från {Killzone 2} och sedan ignorerat dessa faktorer totalt inför utvecklingen av sitt eget spel. Det har inte ens mage att vara sådär översminkande über-våldsamt som Shellshock Nam' 67 var; minus några halva och krälande kroppar här och var finns inget av chockvärde. Nej, det här kommer bli en parentes i förstapersonsskjutarhistorien och det är inget värt att lägga dina surt förvärvade spelsekiner på.