Changeling

Filmen:
Säga vad man vill om gamla fnösktorra krutgubben Eastwood, men maken till benhård gubbstrutt får man leta länge efter. Mest troligt förgäves. 78 år gammal och bättre än någonsin, och med två kvalitativa dramarullar på ingång samtidigt. Något står inte rätt till här. Vanligt folk kan knappt tugga sitt eget krubb vid 78-års ålder medan Clint röjer runt i Hollywood med finbyxorna uppdragna högt ovanför naveln och gör precis (exakt) som han vill. Det måste man beundra, oavsett.

Changeling var tillsammans med Milk och Benjamin Button den gångna Oscarsgalans stora förhandsvinnare. Jag förstår absolut varför. Milk är en genialt skicklig film om en viktig epok i USA:s inrikespolitiska historia. Button ett skickligt sammansatt epos om livets ojämnheter och Changeling en period-flick tungt driven av en av århundradets otäckaste polis-skandaler. Alla tre viktiga för USA och USA:s filmarv. Alla tre väldigt skickligt gjorda av tre ytterst stilsäkra regissörer.

Changeling är två timmar och 22 minuter lång och handlar om en mor vars son försvinner och blir ersatt av läbbig skådespelar-brat drillad av korrupt polis. Angelina Jolie spelar den sårbara men starka modern som kämpar sig igenom drivor av orättvisor och tidstypiska samhällsklyftor, allt förpackat i en skrud så visuellt perfekt att man flera gånger om måste andas djupt. Eastwood är som vanligt oerhört säker i sin roll som regissör. Hans tidsanda är perfekt, hans nogrannhet fullständig och han kräver Jolie på en prestation hon inte varit nära på många, länga år. Tonen är lugn och säker, Changeling berättar en historia om orättvisor och maktlöshet utan att göra huvudkaraktären till ett allt för tragiskt offer, och Eastwoods tempo är perfekt.

Underbara produktionsvärden och slående skådespel kan dock inte maskera det faktum att Changeling i omgångar blir tjatig, och att filmen likt vissa av Eastwoods tidigare drama-rullar, innehåller ett flertal slut som liksom staplats på varandra. Changeling känns för lång och Jolies karaktär framstår lite för mycket som ett helgon. I övrigt har jag inga klagomål alls.

Bilden:
Det första som slår mig med Changeling är hur kompromisslöst konsekvent Eastwood är med det visuella i hans filmer. Oavsett om vi snackar Million Dollar Baby, Flags of Our Fathers eller Mystic River är Clints delikta känsla för ljussättning alltid närvarande. Samspelet mellan ljus och skugga är ljuvligt rakt igenom Changeling och ibland låter han kameran endast svepa genom scenen på ett effektivt och vackert sätt. Rent tekniskt är bildkvaliteten i Blu-ray-utgåvan fantastisk med lagom matta och bleka färger (för att förstärka känslan av tidsåldern) samt underbar skärpa. Detaljrikedomen är god och kontrastnivåerna känns väldigt jämna.

Ljudet:
Dialogdrivna drama-filmer proppade med dialog blir inte sällan front-tunga med merparten ljud i de främre högtalare. Changeling är inget undantag. Surround-kanalerna används sparsamt, lite för sparsamt, och tillhandahåller enbart utspridda skurar av bagatellartade miljöljud som skrivmaskinsknatter och tågvisslor. Jag hade väldigt gärna velat höra mer av exempelvis poliserna på polisstationen (i bakgrunden) i surroundkanalerna. I övrigt är DTS Master HD-spåret mycket klart och dialogen låter krispigt rent och okomprimerat.

Extramaterialet:
Extramaterialet i denna utgåva är snålt, minst sagt. Här finns ett par lågupplösta dokumentärer om hur Eastwood regisserade sina skådespelare samt ett par bortklippta scener i 1080p-upplösning. Inget att skrika sig hes över dock. Tyvärr.