Gamer

Filmen:
Tänk dig den där gubben du styr i Call of Duty-spelen. Han som springer runt och skjuter folk med hjälp av dina knapptryckningar. Han som respawnar när du trycker på en annan knapp. Tänk dig om han var verklig och att dina knapptryckningar avgjorde huruvida han skulle leva eller dö - att skotten du avlossar via honom dödar människor på riktigt. En ganska kuslig tanke, eller hur?

Där har du grundstommen i nya actionrökaren Gamer som utspelar sig i en inte allt för avlägsen framtid där det nya folknöjet är att koppla ihop sina hjärnor till dödsdömda fångar som man med hjälp av hjärnvågor och olika rörelser styr i ett spel kallat Slayers. Reglerna är enkla, skjut ihjäl en massa människor och den som vinner 30 matcher blir frisläppt. Folk ser det som underhållning, men karaktärerna i spelet är av kött och blod. Huvudpersonen heter Kabel och är riktigt nära att vinna sin 30:e match för att få avnjuta friheten, men spelets skapare Castle vägrar låta Kabel klara sig ur fängelset eftersom han bär på hemligheter som kan innebära slutet för Castle.

Michael C. Hall (som är så ruggigt bra som seriemördaren Dexter i serien med samma namn) spelar filmens elaking och gör det genom att prata exakt som Tommy Lee Jones i vissa ögonblick av filmen. Hall har svårt att tvätta bort stämpeln från Dexter och det känns riktigt konstigt att se honom i en roll av den här typen. En fnittrande onding som man inte lägger på minnet. Då är Butler betydligt bättre i en roll som klippt och skuren för honom - en mördarmaskin fylld av raseri och som använder sin muskulösa fysik till att ta död på sina motspelare. Inte helt olik hans roll i 300, men denna gång utan massa spottande och svärdsvingande.

Men Gamer är såklart ingen film som lägger fokus på skådespelandet (det blir ganska uppenbart när man slängt in ärkesopan Ludacris som en frihetskämpe), utan det här är en actionspäckad och übervåldsam film där blod, slafs och nakna kvinnokroppar är huvudingredienserna. Precis som i herrarna Neveldine och Taylors tidigare filmer, Crank och Crank: High Voltage, består manusarbetet huvudsakligen av splattriga våldsamheter och repliker som hämtade ur fantasin hos en överkåt tolvåring som tycker att könsord och svordomar är det roligaste som finns i ordboken. Det kanske är dags för grabbarna att växa upp snart, för det känns jävligt tröttsamt att lyssna på dessa eländiga dialoger fyllda av snusk i olika former.

Precis lika tröttsamt är det att genomlida klippningen i Gamer som i likhet med senaste Crank-filmen är hoppig och ryckig som om en kameraman med kraftig Parkinsons skötte om filmandet. Man hinner knappt se vad som händer på skärmen. Någon skjuter. Kamera skakar. Blod från ett sönderskjutet huvud. Kameran stannar till mitt i en ryckning. Rycker till lite till. Det är musikvideoklippning av den värsta sorten och något som jag innerligt hoppas att man kommer att lämna bakom sig i herrarnas kommande filmer. Det räcker med epilepsiklippning nu.

Bortsett från dessa negativa inslag, så är Gamer en helt okej actionfilm tillika en lagom underhållande blandning mellan The Running Man och Death Race där folk dör på löpande band och där blodkaskaderna liksom aldrig tar slut, men också en film som till skillnad från många andra TV-spelsrullar faktiskt lyckas fånga upp känslan av ett actionspel. Gamer känns verkligen som ett riktigt tungt actionlir och det är förstås ett plus i kanten.

Det är Inget jag kommer att se om igen i första taget, men i brist på annat duger den gott och väl som underhållning för stunden.

Bilden:
Precis som i Crank: High Voltage har Gamer filmats med en ny typ av högupplöst digital videokamera som fångar upp framförallt färger på ett fantastiskt sätt, här är det rena färgexplosionen med oerhört starka och välmixade färgnyanser, men också en skärpa som är utomjordiskt knivskarp. Här fångas varenda por, svettdroppe, rynka och spricka i asfalten upp på ett ruskigt imponerande vis. Det är svårt att hitta en film med lika intensiv skärpa som här. Svärtan är däremot inte lika hundraprocentig, för även om de flesta mörkerscenerna verkligen ser mörka ut, så förekommer ett par detaljproblem i mörkret och skuggorna är lite för skarpa för sitt eget bästa.

Det är det enda egentliga minuset i den här bildtransfern. I övrigt: helt suverän.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 1.85:1.

Ljudet:
Här är det dessvärre inte lika roligt. Vi får nöja oss med ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår medan den amerikanska utgåvan hade ett saftigt DTS-HD Master Audio 7.1-spår inkluderat. Kanske inte hela världen, men det känns ändå konstigt att man valt bort det. Det här ljudspåret låter mest bara högt och ganska skränigt under vissa scener, det är absolut ingen finmix, utan rå och skoningslös kraft med bastunga explosioner och öronbedövande skottlossningar. Inget man kör som referensljud, men i sammanhanget fungerar det ganska hyfsat. Dialogerna drunknar lite i allt skjutande, men i filmens lugnare scener är det inga problem att snappa upp dessa.

Extramaterialet:
Saknas helt.