Halloween 2

Filmen:
Michael Myers har varit med om mycket under sin tid som skräckfilmsikon. Han har blivit skjuten, knivhuggen, bränd och överkörd - men ingenting slår den brutala misshandel som han utsätts för av Rob Zombie i Halloween 2. Här tvingas stackars Michael springa runt som en skäggig luffare utan mask under större delen av tiden i en fullkomligt bedrövlig film som i en perfekt värld aldrig någonsin skulle existensberättigas.

Man tror knappt sina ögon när Zombie i scen efter scen envisas med att blanda in flummiga drömsekvenser, tröttsamma bondlurkskaraktärer och kopiösa mängder snuskprat istället för att fokusera på skrämseln. Halloween 2 påminner faktiskt mer om ett dåligt drama än en renodlad skräckfilm, vilket främst beror på Zombies högst beklagliga fascination för att berätta om Myers uppväxt med sin sedvanligt trasiga dramaturgi. Det fungerade inte i den första filmen där han i scen efter scen förklarade Myers ondska med att han hade det svårt som barn med elaka familjemedlemmar (där William Forsythe spelade alkoholiserad bondlurksstyvfarsa) och hemska klasskamrater, men det är ingenting mot hur bedrövligt det är i denna ruttna uppföljare.

Halloween 2 följer samma mönster och är, överraskande nog, en ännu större spottloska i nyllet på alla oss Halloweenälskare. Zombie inleder filmen med en scen där den unga Michael Myers (spelad av en helt annan pojke än i den första som till råga på allt inte liknar varandra för fem öre) sitter på mentalsjukhuset och pratar med sin mamma. Han pratar om en dröm han haft. Om en vit häst. Mamman kittlar honom lite. Han skrattar som om han aldrig upplevt något roligare. "Tänk att hästen är mamma" säger mamsen och pussar honom adjö. Dessa scener återkommer då och då i filmen och fungerar som en slags katalysator för Michael och det han skall göra i filmen, men mest fungerar dem som en ursäkt för Sheri Moon att få medverka i filmen.

Även de andra karaktärer från ettan har genomgått kraftiga personlighetsförändringar. Laurie som var så prydlig och ordentlig i ettan har blivit till en sunkig och sönderdrogad punkrockarbrutta med aggressionsproblem och tatueringar på kroppen. Dr Loomis har blivit en självupptagen skitstövel som egentligen inte fyller någon funktion utöver att han berättar en liten nyhet för Laurie som rör Michael. Man bryr sig inte om en enda karaktär i filmen och de som nu råkar falla offer för luffaren som ska påminna om Michael Myers, tja, shit happens liksom.

Det beror dels på att karaktärerna är omöjliga att tycka om, men också för att skådespelarna uppenbarligen inte lägger ner någon energi på att tolka rollerna på ett tillfredsställande sätt.
Halloween II är ingen skräckfilm. Det är en konstig blandning mellan flummiga drömsekvenser, kraftigt misslyckat psykologiskt drama, bondlurksdokumentär, My Chemical Romance-musikvideo, splatterfilm och sist men inte minst en mörkare version av Rasmus på luffen.

Framförallt är den ingen Halloweenfilm. Det är ett hån mot allt det som gjorde originalfilmerna så himla bra, det är en nytolkning som lika gärna skulle ha kunnat heta "Trasiga själar möter inavlade typer som möter aggressiva emotjejer som möter självupptagna svin som möter gigantiska mördarluffare" och mer än någonting annat är det en riktigt vedervärdigt usel film.

Det här är den sämsta uppföljaren sedan Exorcisten 2.

Bilden:
Bilden är dock bra, om än något brusig under hela filmen (allt för att få den att kännas mer som en smutsig 70-talsskräckis med grynigt foto). Svärtan är stark och färgerna som går i höstiga toner av rostrött och brunt gör filmen väldigt behaglig att titta på, men alla som förväntar sig massvis av läckra findetaljer och knivskarp skärpa kommer bli gruvligt besvikna. Genom att medvetet göra bilden brusig för att efterlikna den gamla tidens skräckfilmer, så drunknar många av scenerna i mörker som gör att detaljrikedomen blir lidande.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 1.85:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett ganska så kraftfullt DTS-HD Master Audio 5.1-spår som fångar upp surroundeffekterna på ett behagligt sätt. Det är välmixat med bra bastryck och fina panoreringar som verkligen gör ljudbilden levande och stämningsfull. Dialogerna är förvånansvärt klara och fördelningen mellan högtalarna sköts klanderfritt genom hela filmen. Det är egentligen bara musikinslagen som kunde ha varit lite bättre mixade, för i övrigt är det här ett riktigt bra ljudspår.

Extramaterialet:
Ingenting.