Headhunter Redemption

Headhunter var ett ambitiöst projekt av ett nytt svenskt företag. Det var ämnat för stordåd, något som kom av sig vid lanseringen. Dels på grund av ett något bristfälligt utförande, dels i skuggan av giganten Metal Gear Solid 2. Trots detta var Jack Wades äventyr kompetent underhållning, den stunden som det nu varade. Med uppföljaren vill man bygga vidare på vad man skapade från början. Nu handlar det återigen om Headhuntern Jack Wade, men även en ung jänta vid namn Leeza X. Leeza och Jacks liv har korsats förut, och när de träffas igen arresterar Jack Leeza, och i stort sett tvingar henne till att bli hans lärling.

Ibland när man spelar spel som man inte gillar, blir man lite irriterad. Ibland blir man mycket irriterad och vid vissa sällsynta tillfällen blir man direkt arg. Jag gillade det första Headhunter, faktiskt mer än jag gillade den spelmässigt anorektiska prettofesten Metal Gear Solid 2. Så trots viss skepsis så trodde jag på Amuze och deras uppföljare. Men det har visat sig att Amuze och Headhunter Redemption istället har gjort mig väldigt arg. Varför är faktiskt väldigt enkelt, Redemption är bristfälligt i varje aspekt.

Allt fungerar efter mallen. Man får lära sig sina färdigheter och kastas sedan ut i den bistra verkligheten då Leeza X ska utföra sitt första uppdrag, helt utan Jacks hjälp. En fabrik krånglar, och situationen eskalerar kvickt då Leeza X börjar möta motstånd. Ute i fält märker man snabbt vilket dåligt spel Headhunter Redemption verkligen är, för jag ska inte hymla med det, eller låtsas, detta är verkligen dåligt. Gammal, trött och för länge sedan uttjänt spelmekanik står på menyn då det gäller att finkamma banorna för att hitta nyckeln till fortsatt framgång. Bokstavligen talat. Det handlar ofta om att hitta ett föremål och använda det på ett annat ställe för vidare avancemang. Ibland är det små detaljer som avgör, och det gäller att använda sig av sin IRIS, en dator inbyggd i glasögonen, för att analysera omgivningarna och hitta ledtrådar.

Kontrollen är fasanfullt oprecis, och våra hjältar rör sig yxigt och utan någon som helst smidighet i stegen, och det är svårt att få till det ordentligt när man till exempel ska söka skydd för inkommande eldgivning, eller göra finmanövrar med fotarbetet. Något som dock gläder mig är att autosiktet från det förra spelet är tillbaka, och levererar ofta goda doser underhållning. Det fungerar som så att man ställer sig skyddad bakom ett föremål, må det vara en vägg eller något av de oräkneliga lådor som fyller spelet. Man rör sig till ena sidan, och ett sikte placeras över ett av målen. Efter ett par sekunders fladdrande lägger siktet sig till rätta på målet, och då är det dags att dela ut lämpliga mängder blydöd. Om man väljer att skjuta innan siktet har stillat sig lite, löper man ganska stor risk att missa sitt mål helt och hållet, vilket öppnar upp för moteld från fienden. Det är enkelt, men bidrar till att göra actionmomenten till den enda behållningen med spelet. Farten och spänningen i eldstriderna gör att jag stormtrivs och mer än gärna besöker gamla fienderika områden för att stilla mitt actionbehov.

Förutom actionsegmenten är det dåligt designat, rakt igenom. Banorna populeras av lådor som ger ett mycket billigt intryck och i övrigt känns bandesignen otroligt torr, och väldigt fantasilös med i stort sett inget som står ut från vad vi har kommit att förvänta oss av ett actionspel i dagens läge. En återkommande tanke som slår mig är att Amuze verkar ha stått stilla under de år som passerat. Grafiken håller för mesta väldigt låg klass med dåliga animationer, platta miljöer och dåligt modellerade karaktärer. Riktigt illa blir det i närbild under spelets mellansekvenser. Där karaktärernas dåliga modellering verkligen syns extra tydligt. Om det saknas ambitioner eller resurser kan jag inte svara på, men det ser dåligt ut. Det man har lyckats med är ljuset när man befinner sig utomhus. Det är lummigt och varmt, och bidrar till att bilden blir lite halvt suddig, vilket verkligen ser läckert ut, även om det inte bidrar med något konkret.

Även ljudet sviker tyvärr, och när Leeza X och Jack samtalar känns det halvengagerat från röstskådisarnas sida. Det är inte jättedåligt, men det är heller inte tillräckligt bra för att man ska lägga märke till det. Vapenljuden är dock oftast maffiga och passar bra till sina motsvarigheter. Speciellt förälskad blev jag i det tidiga maskingevärets läckra automatljud, något som återigen, gjorde att jag verkligen uppskattade actionmomenten. Men när allt ska sammanfattas i ett fåtal ord känner jag att Headhunter Redemption är en uppföljare som bleknar bort totalt. Det finns mycket bättre spel på hyllorna, och vill man ha ett bra Headhunter-spel går det fortfarande att få tag på det första spelet på begagnathyllorna för en hundring eller två. Del två i Jack Wades historia är en soppa som aldrig riktigt engagerar, som inte blixtrar till eller överraskar eller gör något bättre än något annat spel. Det har kul actionmoment, men resten av spelet är så pass dåligt att det inte hjälper någonstans.