Big Fish

Tim Burton har återigen gjort en djupdykning i den inspirationskattkista som har skänkt oss såväl bitterljuva sagor som Edward Scissorhands, högklassiga serieäventyr som Batman och spöksplatter i Sleepy Hollow. Den här gången har kostymernas och mörkerlandskapens okrönta konung fått en fisk på kroken. Och det är inte vilken liten insjöforell som helst inte, utan en riktigt stor fisk.

Filmen inleds med en sekvens som lätt slår sig in på min officiella topplista över snygga undervattenstagningar. Det är den ovannämnda fisken som glider fram genom klarblått vatten, någon sekund senare bryts ljudet av vattenmassor av en berättarröst. Rösten tillhör Ed Bloom, en levnadsglad herre som gjort sig känd som en historieberättare av hög rang. Han drar till med de allra vildaste skrönorna i tid och otid, både för de som vill lyssna och de som inte vill. En som definitivt inte vill lyssna utan har tröttnat på Ed Blooms sagor är Will Bloom (Billy Crudup), son till Ed. När Wills munvädrande fader berättar en av sina favorithistorier under Wills bröllop får han nog och de bägge utbyter inte ett ord under tre års tid. När de återigen strålar samman har Ed insjuknat i cancer och är döende. I ett sista försök att verkligen lära känna sin fader återskapar Will alla historier och sagor hans fader brukar berätta och pusslar sedan ihop en bild av honom för att se vem som döljer sig bakom alla de osannolika berättelserna.

I Big Fish har Tim Burton viftat med trollstaven och skapat en sällan skådad magi som får en att vilja ta fram sitt ID-kort och kryssa över sin riktiga ålder för att istället skriva dit någon betydligt lägre siffra. För det här är en tvättäkta hyllning till barnasinne, fantasiflöde och sagor. När Burton svängde med trollstaven måste han ha viftat likt en fågel som fått ett epileptiskt anfall med tanke på det bildspråk och karaktärer han lyckats kreera. En jätte, häxor, siamesiska tvillingar, ett ofrivilligt bankrån och en sjöjungfru avlöser varandra i bildtagningar som formligen exploderar i färger och ljus. Sedan blir det inte sämre av att Burtons kompositörsvapendragare Danny Elfman varit där och lagt på sin sedvanligt stämningshöjande pianomusik. Men det som på ytan kan förefalla vara en nästan kitschig och jovialisk feel-good film besitter även andra kvaliteter om man tar sig tid att leta, livet efter döden och ålderdom är ämnen som tangeras i bara farten.

Vad som hindrar Big Fish från att nå de riktigt höga betygssiffrorna, även om den är en klar aspirant, är att jag inte kommer från känslan av att Burton hamnat i en mittfåra som han egentligen inte vill vara i. Eller i alla fall inte hade för avsikt att hamna i. Publikfrieriet har onekligen gått hem även om det är på bekostnad av en del av hans tidigare så iögonfallande patos för att lyfta fram utanförskap och luggslitna karaktärer. Men originellt och Burton-patenterat säreget är det naturligtvis fortfarande, det är svårt att nämna några andra filmer som bär likheter med Big Fish. Det skulle i så fall vara att en del av den småepiska känslan och de lysande färgerna känns igen från Forrest Gump och huvudkaraktärens möte med allehanda skruvade figurer kan man möjligen få en déjà vu-upplevelse att ha sett och läst i Alice i Underlandet.

I övrigt vill jag bara inflika att Steve Buscemi måste vara en av filmvärldens absolut bästa birollsskådisar. Det är sällan man ser en skådespelare förfoga över ett så brett register att han med lätthet kan agera kallhamrad psykomördare för att i nästa sekund göra en så gudfruktig roll att han skulle kunna hämta ut sin biljett till himlen på direkten.