Camp Slaughter

Regissören Martin Munthe leker plockepinn med klassiska slasherfilmer och plockar ogenerat från godbitar som Fredagen den 13:e, Halloween och Motorsågsmassakern i ett försök att åstadkomma en hyllning till genren. Till synes har Munthe gjort allt rätt. Det är bara till att bocka av de klassiska ingredienserna i sin slasherbok; sex ack så partysugna ungdomar, föräldrafritt, en ödslig stuga och en maskerad galning med blodigt uppsåt. Man har till och med lyckats få till de stereotypa roller som återfinns i alla tonårskräckisar värda namnet. Således stiftar vi bekantskap med bland annat den traditionella bimbon, den manlige sexgalningen, en överviktig matfantast och den präktige renlevnadstypen som är så hurtbullig att man håller på att få spader motsvarande en hel kortlek.

Filmens inledning lovade också gott då den slog an den rätta psykotiska inavelsfamiljtonen. Till skillnad från sina föregångare i genren är det den här gången en adelsfamilj som har passerat gränsen för normalitet och sundhet. Modern i familjen begick det fatala misstaget att avla ett barn ihop med sin son vilket resulterade i en avkomma som troligen inte är alltför bildskön då han förses med mask. Han kallas för Kaninmannen och hålls inlåst i säkert förvar tills den dag han av misstag tar sig ut, siktet är naturligtvis inställt på de lyckligt ovetande ungdomarna i stugan som snart ska få en natt de aldrig glömmer, eller ens överlever.

Hur lovvärt det än är att det görs svenska skräckproduktioner skämmer Camp Slaughter dessvärre snarare ut genren än hyllar den. Om inledningen lovade gott så urartade resten av filmen tämligen fort till fritt fall, mycket på grund av valet att låta mördaren se ut som han vore direkt kommen från en den lokala syföreningens maskerad. Iförd en second hand-kjol och något som liknar en sönderklippt tehuva som mask springer han omkring som en duracellkanin där batterierna är på väg att ta slut. Sedan bräker skådespelarna på med Lasse Åberg-engelska i ohyggligt taffliga dialoger och känsloutspel som man inte sett maken till sedan Harald "Robinson" Treutiger blev hemsökt av ett spöke i skräckfilmen Scorched Heat på 80-talet. En av de bräkande skådespelerskorna är Annika Marklund, dotter till författarinnan Liza Marklund, som trots allt gör en hyfsad rolltolkning och jag utesluter inte att vi får se mer av henne framöver även om ni inte behöver komma ihåg var ni läste det först. Missa heller inte Gamereactors före detta medarbetade Fred Andersson i rollen som den ständigt hungrige Fluffy.

Till Camp Slaughters försvar kan sägas att den med all sannolikhet medvetet är gjord sämre än vad som hade varit nödvändigt. En svensk medioker skräckfilm hade inte alls genererat i så mycket uppmärksamhet som en riktig kalkonfilm kan räkna med att få. Såväl skådespelarinsatser som regi är strategiskt kasst utförda i ett försök att uppnå "So bad it's good"-status som så många filmer i splattergenren lever på. Men eftersom Camp Slaughter lanserats som en biografvärdig svensk skräckfilm måste den även bedömas på de premisserna och inte som ett experimentellt folkhögskoleprojekt. Och en sådan bedömning är inte Camp Slaughter i närheten att stå pall för, det räcker att man andas lite på det här korthuset för att det ska falla ihop. Då kan man vara säker på att det rör sig om ett tvättäkta fuskbygge.