Velocispider

Planeten är i fara. Attackerad av en armé bestående av diaboliska robotar med amfibiskt tema, ställer sig nu världens alla regeringar och dignitärer till ett enda gemensamt hopp, Scrawny Araknasaur. Även känd som {Velocispider}. En mix av dinosaurien velociraptor, en spindel, och ett lasergevär med OCD. Tillika också en underfundig mix av retronostalgisk TV-spelsdesign som gissningsvis skall få spelare i min ålder, som stod på endera sidan i konsolkriget mellan Nintendo och Sega, att tindra likt tomtebloss med sin "tokighet"

Men jag vet inte ja. Jag tycker nog inte det här är så roligt. En velociraptor och en spindel liksom? Det känns mer slumpartat. Ogenomtänkt. Eller nej. Snarare tvärtom. Det känns så tydligt medvetet. Så studerat. Så uttänkt att det inte känns trovärdigt för en sekund.

Ibland trillar det ner någon uppgradering från skyn. Dubbla skott, turbolaser eller en spreader som hjälper till att decimera fienderna.

Det börjar bli, eller har egentligen länge varit, en ful trend i spelvärlden med den här nostalgidoppade designen som skall kittla retrotarmen på oss med sina pixlar och sin bitpop. När det egentligen handlar om en smart marknadsstrategi för att få gamla spelare att öppna upp sina pavlovska lådor av julaftonsmorgnar och idéer om hur spelande borde vara, såväl som sina plånböcker. Visst, ibland har jag också gått på det (Läs: Nintendo). Ibland går jag till och med gladeligen på det (Läs: {Sonic the Hedgehog}). Men i {Velocispider}s fall blir jag mest irriterad. Kanske rentav lite förolämpad över att spelet tycker sig veta vad jag vill ha. Vad jag är för slags person.

Bossar finns det också plats för i spelet. Oftast är det tuggiga och trista men ganska fina att titta på.

I övrigt är det ändå ett skapligt spel. Inte det bästa, men långt ifrån det sämsta som skymtats i surfplattornas spelbibliotek. Du spelar som {Velocispider}, som konstant skjuter laser genom vågor av maskinstyggelser med undervattenstema. Robotvalar, automathajar, missilfiskar, allt dräps av din laser. Du kontrollerar {Velocispider} genom att i högläge luta din Ipad fram och tillbaka likt om du skulle balansera en bricka fylld med frukt, te och sju sorters kakor. Det är ett ganska omständigt sätt att spela på och som främjar ett mer simpelt spelande som inte kräver någon större finmotorik. Samtidigt skänker det också en viss personlighet till spelandet, vilket {Velocispider} är i desperat behov av.

För spelet går egentligen bara sin gilla gång. {Velocispider} skjuter sin laser, fienderna dör, något ägg räddas och uppgraderingar erhålles samtidigt som spelets enda bitpopsnöre rullar på oändlig repeat i bakgrunden. Har jag roligt eller slår jag bara ihjäl tid? Det är ett spel värdigt en toapaus och inget mer. Prislappen är förstås svår att tävla med. Fast ibland får man ju lov att fråga sig vad man ändå betalar för. Hur billigt det än är.