Pax

Jag har haft riktigt dåligt flyt med svenska filmer på sistone. När det inte handlat om gräsliga polisthrillers med kvinnliga Martin Beck-wannabes, så har det varit minst lika hemska buskisfilmer som inte ens var underhållande på 30-talet då den typ av kvinnosyn som förekommer i filmerna faktiskt var vardagsmat i de svenska folkhemmen. När Pax då landade i min brevlåda hoppades jag innerligt på en ändring i den negativa spiralen.

Men inte då.

För det första är Pax en norsk produktion och inte en svensk, vilket jag inte begrep förrän filmen började rulla och hälften av karaktärerna i filmen mumlar fram sina repliker på norska, medan den andra hälften består av idel kända ansikten från Sverige i form av Samuel "Skärgårdsdoktorn" Fröler, Thomas von Brömssen och Stina Ekblad. Handlingen kretsar kring en flygresa mellan Oslo och Stockholm där ett gäng främlingar stöter ihop med varandra. Deras liv korsas på olika vis och i slutändan sitter alla i samma sits då planet drabbas av motorproblem, vilket leder till en hel del eftertanke och löften om förändringar i deras liv ifall de lyckas ta sig levande ur situationen.

Det här är ingen norsk version av Final Destination, även om några säkerligen tolkar den som just en sådan då de läste om flygplan på väg att störta och människor som förändrar sina liv. Det här är en babblig och många gånger extremt krystad tramsrulle där vi aldrig riktigt lär känna karaktärerna trots att filmen försöker vinna alla sina sentimentala scener på just karaktärsdrivna sätt - vi ska tycka si och så om den och den karaktären, men sanningen är den att vi aldrig kommer under skinnet på någon. Fröler spelar en sur och bitter gubbe som muttrar sig genom filmen. Långt ifrån den mysiga skärgårdsdoktor som vann allas våra hjärtan under 90-talet. Han är inte ensam om att porträttera en platt och ointressant karaktär. Hela ensemblen i Pax kämpar med karaktärer som bara är yta och inget innehåll.

Regissören Annette Sjursen har ett filmspråk som inte känns helt olikt något ur en svensk såpopera a´ Vita Lögner eller Skilda Världar, medan manusförfattaren Lars Saabye Christensen verkar ha tittat på en hel del ångestfyllda diskbänksdraman från Sverige när han kokade ihop historien. Det finns en anledning till att jag gör kopplingar till Sverige hela tiden i det här stycket. Hela Pax luktar nämligen svenskt, i alltifrån den ansträngda sentimentaliteten till avslutningen som känns som ett hopkok mellan Så Som i Himmelen och en Loka-reklam.

Men musiken är bra, så jag kostar på mig att vara snäll - det blir en svag tvåa i betyg.