John Carter

Filmen:
Militärkaptenen John Carter lever ett anspråkslöst liv under 1800-talets USA. Han håller sig undan armén och tillbringar sina dagar med att leta efter guld. Ett inrutat liv som ändras den dagen då han hittar en utomjording i en grotta och sekunden senare transporteras till Mars. Där hamnar Carter, som får superkrafter på grund av den annorlunda tyngdkraften, mitt i ett krig mellan olika fraktioner som hotar att ödelägga hela Mars. Carter bestämmer sig för göra allt i sin makt för att rädda planeten.

Renny Harlin, som dödade sin Hollywoodkarriär ganska effektivt med piratfiaskot Cuthroat Island (som gick med förlust på runtomkring 90 miljoner dollar när den släpptes), pustade nog ut en lättnadens suck när det stod klart att John Carter tagit över rollen som tidernas största box-office bomb. Detta med förluster på uppemot 200 miljoner dollar eller då lite drygt 1,4 miljarder svenska kronor. En hissnande summa (såklart) som är svår att greppa.

Men ändå inte.

För jag förstår verkligen varför folk inte har köat för att se John Carter. Inte bara för att marknadsföringen var ett skämt med ett ogenomtänkt titelbyte som stjälpte betydligt mer än det hjälte. Men också för att det är en rörig och förvånansvärt slarvigt gjord äventyrsrulle där på tok för många parallellhandlingar vävs samman till ett enda stort... ingenting. Det är två timmar där man antingen sitter som ett frågetecken (vem var den karaktären? Varför bråkar de med varandra? Vad vill de att John egentligen ska göra?) eller kämpar mot konstanta gäspningar.

Men det största problemet är inte den röriga handlingen. Det huvudsakliga problemet är den totala avsaknaden av spänning. Mycket beror på att John Carter som karaktär är så fruktansvärt överlägsen sina motståndare att han aldrig sätts i någon större fara. Han hamnar aldrig i något läge där vi som tittare hinner fundera ifall han verkligen kommer att klara sig ur situationen med livet i behåll. Han är som Steven Seagal var förr i tiden, fast utan tröja. Omöjlig att skada samtidigt som han själv, under filmens gång, delar ut så mycket stryk att Mars befolkningsmängd minskar med en fjärdedel innan eftertexterna rullar. En mer balanserad hjälte som tillåtits ta lite skada hade utan tvekan gjort John Carter betydligt mer intressant.

Särskilt snyggt är det inte heller, vilket känns märkligt med tanke på den skyhöga budgeten. Effekterna känns plastiga och livlösa med datorgenererade karaktärer som påminner om Jar Jar Binks och actionsekvenser som även dem får en att tänka tillbaka på Star Wars: Episod 1 - Det mörka hotet. Stanton lyckas heller aldrig skapa några minnesvärda strider. Miljöerna är dock fina och på den fronten lyckas man i alla fall skapa en illusion om att karaktärerna trots allt befinner sig på Mars.

Ett annat stort problem med John Carter är skådespelarna. Taylor Kitsch, marginellt mindre träig än ett mahognybord, är plågsam att titta på när han kämpar med sina repliker. Willem Dafoe (bara röst förvisso), Mark Strong, Lynn Collins och framförallt Dominic West överspelar så det sjunger om det. Den enda skådespelaren som gör en hyfsad insats är Bryan Cranston.

John Carter är en dunderflopp, inget snack om saken. Lite som en modern version av Flash Gordon. Den är varken spännande, underhållande, välspelad eller fylld av snygga specialeffekter. Något som känns tråkigt med tanke på det fina källmaterialet. Ett källmaterial som skulle kunna utvecklas till någonting riktigt bra i en uppföljare.

Men med tanke på de hissnande förlusterna på intäktsfronten, så känns det högst osannolikt att vi kommer att få se mer av John Carter de närmaste åren.

Bilden:
Här bjuds på en fantastisk bildtransfer med underbar färgpalett, ljuvlig klarhet och en tung svärta fylld av läckra skuggor. Detaljrikedomen är otrolig och får varenda litet rött sandkorn på Mars att bli tydlig på ett mycket tillfredsställande vis. Men det är färgerna som verkligen sticker ut med sin ljuva mix mellan varma röda toner och de lite mer kylslagna blå/gråa tonerna som genomsyrar scenerna från jorden. Det här är, precis som många andra av Disneys Blu-ray-transfers, ren och skär briljans i fråga om bildkvalitet.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.40:1.

Ljudet:
DTS-HD Master Audio 7.1-spåret som inkluderats på den här utgåvan är helt otrolig med en mullrande bas, ruggigt precisa surroundeffekter och kristallklara dialogscener som inte för en sekund tappar i kvalitet. Det bjuds på såväl läckert subtila effekter i filmens lugnare scener som betydligt mer bombastiska och kraftfulla toner i actionsekvenserna. Även musikinslagen är fint mixade med ett bra tryck i Michael Giacchinos storslagna soundtrack. Ett fantastiskt ljudspår från början till slut.

Extramaterialet:
Här finns ett kommentarspår med Stanton och två av filmens producenter som faktiskt är rätt intressant att lyssna på. De pratar om svårigheterna med att göra filmen, går in på detaljer kring specifika scener och talar även sig varma om källmaterialet som de arbetat efter. Här finns också ett par kortare featurettes om skapandet av filmen samt en lite längre på 35 minuter som heter "360 Degrees of John Carter", ett par bloopers, några bortklippta scener och möjlighet att ladda hem en app till din Ipad eller laptop för att ta del av ytterligare extramaterial.