This Means War

Filmen:
This Means War kan vara den löjligaste filmen som någonsin gjorts. Två spioner tillika bästa vänner kärar ner sig i samma kvinna. Kvinnan kan inte bestämma vem hon vill ha. Hon gör därför det enda "rätta" och dejtar båda två tills dess att hon kan bestämma sig. Det skapar spänningar mellan grabbarna som kämpar om att vinna hennes hjärta vad som än krävs. I krig och kärlek är allt tillåtet.

Tänk dig tröttsamt sandlådetjafs av typen "min pappa är starkare än din" - men med hunkiga superagenter istället för kaksmuliga snorvalpar. Som bråkar med hjälp av högteknologiska agentprylar istället för plastspadar. Då får du en ganska bra uppfattning om hur McG:s senaste film är uppbyggd. Tom Hardy är den brittiska charmören Tuck med ett barn i bagaget.

Han är känslosam och ovan vid att dejta. Men letar med ljus och lykta efter någon att dela livet med. Chris Pine är den raka motsatsen. Hans karaktär FDR (efter den amerikanska presidenten) är en kvinnokarl som har svårt att binda sig. När Laura, spelad av Reese Witherspoon, kommer in i bilden förändras allting. Tuck försöker bli mer spontan, medan FDR kämpar för att lämna sin ytliga syn på kvinnor bakom sig.

This Means War vill mycket. Den vill vara en romantisk komedi med sockersöta dejtingmontage. Den vill vara upplyftande med karaktärer som försöker bättra sig. Den vill vara underhållande med snillrika sätt som grabbarna saboterar för varandra. Det fungerar hyfsat. Varken bättre eller sämre än vad många andra romkoms har att bjuda på. Det är när filmen får för sig att blanda in action som det verkligen går åt pipsvängen. Mitt i allt gullande och tramsande vävs det alltså in seriös action. En tysk elaking vill hämnas på grabbarna för att de dödade hans bror under ett uppdrag. Vi ser honom i början av filmen. Sen är det som om han glöms bort av manusförfattarna. Bara för att sen dyka upp mot slutet i en larvig uppgörelse som blir ett enda stort anti-klimax.

This Means War lockar fram ett par skratt under filmens gång. Bland annat under paintball-scenen där Tom Hardy släpper loss. Det är fullkomligt ologiskt och överdrivet. Men också barnsligt underhållande att se honom äga sönder alla på banan. Oftast träffar dock humorn inte fullt så bra. Förutsägbara skämt samsas om utrymmet med trötta skämt som redan använts i 6000 andra filmer förut.

Det är ett problem som knappast blir bättre av McG:s klumpiga regi. Han visar sig än en gång oduglig på såväl personregi som att leverera bra actionscener. Det känns plastigt opersonligt. Som att titta på en reklamfilm snarare än en spelfilm. Och vad är det med klippningen egentligen? Scenen inifrån pizzerian är så amatörmässigt klippt att man blir gråhårig.

Skådespeleriet är inte heller mycket att hurra över. Hardy och Pine är båda ganska träiga i sina roller. Två Ken-dockor som Witherspoons Barbie har att leka med. Men det är Witherspoon som verkligen sticker ut - och inte på ett positivt sätt. Hennes överenergiska agerande och överdrivna minspel blir snabbt olidligt. Det framgår heller aldrig vad som får grabbarna att falla för hennes tråkiga karaktär. Hon har nämligen personlighet som en lyktstolpe.

This Means War är en urlöjlig film som du klarar dig bra utan.

Bilden:
Det plastiga utseendet som genomsyrar filmen speglas av även i bildtransfern. Färgerna har skruvats upp till larviga nivåer med chockblå ögon på många karaktärer och hudtoner som mest påminner om apelsiner. Men vid sidan av det tveksamma färgschemat är bilden av bra kvalitet med en stark svärta, ljuvlig detaljrikedom och fin djupkänsla. Brus förekommer i vissa stunder, precis som en del störande banding.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Här finns ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som, tack vare filmens actioninslag, är betydligt mer kraftfull än vanliga romantiska komedier. Det bjuds på läckert mixade surroundeffekter med bra tryck och fina riktningsdetaljer, men också snyggt uppfångade dialoger och musikinslag. Det enda riktigt negativa är att basen ibland känns för tung och att vissa vapenljud låter mer högt än vad de låter bra.

Extramaterialet:
Här finns ett kommentarspår med McG som överraskar genom att vara väldigt uppriktigt. Han drar sig inte för att berätta om de delar i filmen som han inte känner sig riktigt nöjd över, men lyfter också fram sånt som han tycker blev bra. Väl värt att lyssna igenom. Här finns också ett par bortklippta scener, en meningslös epilog till filmen i form av kortfilmen "Bachelorette Party", en gag-reel, tre alternativa slut och en konceptvideo över hur öppningsscenen hade kunnat se ut.