Mega Man X8

Jo, faktiskt. Till skillnad från det helt värdelösa Mega Man X7 som släpptes förra året och de charmlösa X5 och X6 till gamla PSOne tidigare känns faktiskt del åtta riktigt fräsch. Miljöer och fiender är snyggt designade och påminner om Mega Man X4, ett av de bästa spelen i serien. Trots att grafiken är tredimensionell håller sig kameran lydigt i en fast vinkel, vilket gör att själva spelet fungerar precis som de gamla favoriterna. Spring åt höger, ha ihjäl fiender i en väldig fart, och spöa sedan en underhållande boss. På banorna handlar det oftast om att hålla sig i rörelse och meja ner allt som kommer i vägen, medan bossarna kräver en del taktik och gärna rätt vapen i listan. Som det ska vara. Däremot kan det påpekas att kravet på rätt vapen inte alls är lika viktigt som i tidigare spel, och det går oftast att nöta ner fienden även med standardvapnet. Många av de här striderna är fantasifulla och varierade med arenor som ändrar form och skapar hinder hela tiden.

Våra klassiska hjältar Mega Man och Zero finns förstås med, tillsammans med nykomlingen Axl som känns mycket bättre här än i X7 där han först dök upp. Mega Man (egentligen X) fungerar som han alltid har gjort och är lite stel. Även om han har tillgång till massor av olika vapen är det i grunden fortfarande samma blå kille som i Mega Man 4. Spring, hoppa, skjuta, ladda upp, skjut lite till. Och fortfarande kan han inte sikta annat än framåt. Mega Man kan visserligen samla på sig den numera klassiska rustningen och därmed få fler förmågor, men det börjar ändå kännas lite gammalt. Däremot har Zero en massa närstridsvapen och specialattacker till sitt förfogande. Istället för sin Z Saber kan han byta till en massa andra, där hillebarden (enorm räckvidd) och hammaren (kan krossa sköldar) förmodligen är de mest användbara. Hans motsvarighet till Mega Mans olika armkanoner är olika specialattacker som går att utföra på marken eller i luften. Axl, slutligen, kan levitera och använda massor av tunga gevär med motsvarande effekter som Mega Mans, men förstås aningen annorlunda och betydligt brutalare. Du väljer två inför varje bana och kan skifta mellan dem när som helst, vilket gör bosstriderna ännu lite enklare.

X8 är det bästa Mega Man-spelet på länge och innehåller rejält med hemligheter för att du ska kunna maxa ut dina figurer. Varje besegrad fiende ger poäng som kan växlas in mot nya förbättringar i hembasens lilla närbutik. Inför varje bana får du välja en av tre hjälpredor som pekar ut hemligheter eller smarta genvägar åt dig, och senare i spelet får du till och med spela med dessa också.

Med alla hjälpmedel blir spelet tämligen enkelt, både i jämförelse med serien som helhet och i synnerhet i jämförelse med Mega Man X5 och X6, två hysteriskt jobbiga spel. Samtidigt tycker jag att det är skönt att kunna ta sig genom spelet utan att behöva dö upprepade gånger på grund av samma idiotiska avgrunder eller dödliga spikar. På så sätt känns det lite mer som Mega Man 2, min favorit i serien, där tempot är lite mer avslappnat och förlåtande.

Den enda egentliga bristen är att två av de åtta reguljära bossbanorna är tredimensionella, den ena med en lång och frustrerande racingbana genom Arktis, och den andra en ganska trist jakt i en snitslad bana mellan futuristiska skyskrapor. Jag hade gärna sett mer av klassisk plattformsaction, nu när de har fått till det så bra. Men i övrigt är det alltså ett lysande Mega Man-spel, helt klart det bästa sedan det sju år gamla Mega Man X4. Jag gillar!