The Bard's Tale

De flesta känner nog inte till Brian Fargo, men för oss gamla rollspelsrävar är kära Brian en legend. Under min uppväxt så är Brian nog en av dem som påverkat mitt spelande liv mest, med spel som Stonekeep, Wasteland, The Lord of the Rings och naturligtvis The Bard’s Tale. När jag tänker tillbaka på rollspelens 80-tal så är det just The Bard’s Tale som mina minnen faller på. Det var något visst med serien som verkligen fångade mig och bjöd på riklig fantasi och episka sagor. När herr Fargo nu dammat av serien så är det naturligtvis med realistiska ögon som jag ser på slutprodukten. The Bard’s Tale är ingen nostalgisk återblick utan något helt annat. Det har nu fått en skrud sydd av Snowblinds Baldur’s Gate: Dark Alliance-motor och på så sätt omvandlats till en mer actioninriktad tillställning. Men när jag fick chans att testa det kommande spelet så upptäckte jag att det inte var tal om en replika av Baldur’s Gate: Dark Alliance utan där fanns något annorlunda över det. Något riktigt otrevligt...

The Bard’s Tale bjuder som sagt på en trevlig isometrisk 3D-upplevelse rent grafiskt, men det är något annat som genast får mig att haja till och inse att det ligger lite mer bakom spelet än monster, hjältar och kvinnor med barmar likt zeppelinare. Barden som man får följa är nämligen en ganska udda filur, och med udda menar jag inte småkonstig. Man skulle kunna säga att han är en blandning av en otroligt elak människa och en riktig skitstövel. Släng därtill in en riktigt otrevlig attityd och en förkärlek för vin och kvinnor så har ni honom på pricken. Det märks väldigt tydligt under de konversationer man har med olika NPC:s, där man oftast har två alternativ; ett otrevligt svar och ett ännu otrevligt svar. Svaren kan påverka en i det långa loppet så om man är otrevlig mot fel person så kan det visa sig vara ett dumt beslut längre fram i spelet. Problemet är bara att det är så förbannat roligt.

Själva spelvärlden är baserad på legenderna om Orkney Islands i Skottland och där finns en hel del otäckingar att stöta på. Bland vikingar, jättar och odöda hittar vi även grisiga fransmän och ungmör i nöd. Allting är riktigt klichéartat och det är meningen. Glimten i ögat märker man snabbt när man spelar och det är faktiskt ganska befriande. Bardens huvuduppdrag är att rädda en fager prinsessa från en ond trollkarls otäcka torn och för att göra detta måste han slåss genom ett antal områden, med ett par siduppdrag också. Under hela vägen följs man av en berättares ganska lugnande röst. Berättaren och barden tycker dock inte riktigt om varandra vilket lägger upp till en hel del riktigt komiska scener.

Något som också förvånade lite var att man saknar någon som annars varit ganska standard i rollspel. Barden har nämligen ingen säck med grejer. Allt man plockar upp omvandlas antingen till pengar eller så använder man det direkt. Det ger kanske än mindre djup i spelet men rent spontant spelade det inte så stor roll. Det är ganska skönt att slippa fara fram och tillbaka för att sälja lite klubbor och morgonstjärnor. Men det är inte bara svärd och pinnar man använder i sin kamp mot ondskans bananer. Barden är ju trots allt en bard och är därför en sjungande person. Det kommer till extra användning då sångerna används som magiska besvärjelser. Dessa frammanar kompanjoner som hjälper en på olika sätt genom till exempel helande kraft eller attacker på fiender, och detta behöver man göra ganska ofta. Fienden är nämligen över en hela tiden och det blir ganska svårt utan användandet av trudelutter.

Fast överlag känns The Bard’s Tale ändå ganska svårt. Själva stridandet med vapen är ganska begränsat och tenderar att bli något enformigt. Det är möjligen något som förbättras längre in i spelet men i början kändes det faktiskt lite småirriterande ibland. Men jag kan ju definitivt säga att själva spelet genomsyrar en humor som genast kan relateras till Monty Python, vilket bara det gör att jag snabbt dras med. Den som trodde att det skulle bli någon nostalgitripp tillbaka till ett bättre rollspelsårtionde kan tänka om, likaså den som trodde att detta skulle bli "ett vanligt hack-and-slash-spel". The Bard’s Tale verkar unikt på många sätt och kan vara väl värt väntan för dem som gillar action-rollspel, så är i alla fall mina tankar efter att ha tillbringat ett par timmar med barden och hans otrevliga stil. En ännu större glädje är det att se Brian Fargo i aktion, låt oss hoppas att han återkommer snart. Till dess får vi väl vänta på släppet av The Bard’s Tale. I slutet av mars får vi reda på om barden klarar kulan och så fort vi har domen så får ni veta om han kan ge motståndarna en match i action och spydiga kommentarer. Jag misstänker att han redan vunnit slaget om det senare.