Project Gotham Racing

Att leka rövare på gatorna med lyxbilar är få förunnat. Faktiskt så är det en företeelse vigd åt de med mer pengar än förnuft. Men alla med en Xbox och lite tid över kan med enkelhet få sätta sig i samma sits. Project Gotham Racing bjuder på busig bilåkning i innerstan.

Man bör se på Project Gotham Racing med brett synfält. För att påstå att PGR är ett ordinärt racing-spel är fel, riktigt fel. Den gamla hederliga kampen mellan förare och deras fordon ställs till viss del i det mörka hörnet, medan man har valt att lyfta fram spelarens individuella trick-kunskaper med bilen. Spelarens kapacitet att utföra extravaganta sladdar, fysikföraktande manövrar och samtidigt se till att komma först över mållinjen är de ingridienser som gräddar denna saliga cocktail.

Spelaren ska alltså samla på sig så kallade Kudos-poäng, stoppa dem i en skrytpåse och med hjälp av dessa komma framåt i spelet. Det börjar bamhärtigt där man via de olika spelsätten kan kryssa sig fram och samla på erfarenhet och nya bonusar i form av bilar och banor. Men snart så sätter spelet sitt första krokben för spelaren. Svårighetsgraden är efter en stund så pass hög att många spelare lär tröttna ganska fort. Spelet målar helt enkelt in sig själv i ett hörn. Det är sällan omöjligt, men gemene man som lockats av grafiken lär snabbt bli avskräckt av den sanslösa utmaningen som man ställs inför efter ett tag. Men det är inte spelets största problem.

På de högre pinnarna av utmaningsstegen så finner man snart att man får inte vinna med rent spel. Skulle man befinna sig sida vid sida med en motståndare som har en identisk bil, så kan man snart se att den datorstyrda bilen lätt kan accelerera fortare, och vips så har man förlorat en möjlig ledning. Denna typ av dator-kontrollerat fuskande kunde man nöja sig med för några år sedan. Men nu känns det mest som ett desperat försök att höja svårighetsgraden.

Körkänslan är väl dessutom inte av den högsta kvalitén. Allt som oftast så känns det som att man kör omkring på glättat papper, istället för friktionsvänlig asfalt. Visst handlar det om ordentliga krafter när två bitar hastigt fordon möts i en het duell, men att bilarna skulle automatiskt spinna runt på det sätt som de gör i PGR känns inte helt trovärdigt. De synliga skador som uppstår på bilen är ytlig kosmetik och påverkar i stort sett inget förutom lite knyckliga polygoner.

Grafiken är blandad, bilarna imponerar ganska bra, men samtliga omgivningar känns platta, stela och tråkiga. Man har helt enkelt vräkt på detaljer på det som rör sig, och inte brytt sig om kulisserna. Något som får hela spelet att kännas platt, då man inte kan leva sig in i omgivningarna. Banorna är dessutom kraftigt varierande, ofta är de hyfsade, men oftare så känns de fullkomligt ologiska och onödigt komplicerade. Då loppen alltid utspelar sig i städer jorden runt så finns det gott om svängar i 90 grader, något som till slut blir tristare och tristare ju längre man kör.

PGR är inte ett bra racing-spel om vi ska vara helt ärliga. Fuskande AI, slapp körkänsla och en konstant känsla av oengagemang fick mig att sluta spela PGR ganska snabbt. Det ska erkännas, det var kul i början, men efter ett par dagar så gjorde jag samma sak om och om igen, utan något slut i sikte. Är man ute efter bra bilspel på Xbox så finns det klart bättre alternativ.