Gamereactors mellandagar: Viktor

Allas vår Viktor Eriksson förvandlas till en spelsugen sjuåring varje gång almanackan visar december. Nu listar han sina hetaste spel denna kalla årstid - och vad han ser fram emot mest.

Dark Souls
Julen är en tid av magi och möjligheter. En tid då vi visserligen kryper in i vår skyddande igloo av nostalgi och traditioner. Men då vi också vågar pröva något nytt. Då vi vågar hoppas på äventyr. Oftast i formen av löftet om vad ett paket kan innehålla men också som upptäckter i alla skepnader. Mitt spelande är lite av en paradox. Jag ärosjunger ofta spel som jobbar med intressant svårighetsgrad närhelst jag kan. Men samtidigt spelar jag ytterst få sådana spel själv. Jag beundrar dem på håll. Hoppas att de hälsar tillbaka i kön till matsalen någon gång. Men i vinter blir det ändring på det. Större delen av jullovet skall läggas på att svära och spotta glögg på min PC-skärm och Prepare to Die-upplagan av Dark Souls. Givetvis så grafikmoddad att tomten åker två imponator-varv runt jorden när han ser det. Jag ska äventyra. Jag ska dö. Och jag ska förhoppningsvis älska varje stund av det.

Sonic Adventure
Julen 1999 är den bästa julen någonsin. Då gav tomten mig en Dreamcast och Sonic Adventure. Inget kommer någonsin att slå det, tror jag. Min reaktion var värdigt minst ett Youtube-klipp och två nävar lugnande medicin. Ett par år senare skulle visserligen Dreamcast dödförklaras men det gjorde egentligen inte något. Den var liksom ingen PS Vita. Här fanns spel i mängder. Fantastiska spel. Äventyr, berättelser och upplevelser som gav mig minnen för livet. Så därför brukar jag kring jul se till att påminna mig om den fina dagen. Om Dreamcast födelse. Jag varvar Sonics-story i Sonic Adventure, promenerar runt i Shen Mue och förtrollas på nytt av atmosfären i Skies of Arcadia. En gång per år. Varje år.

Symphonica
När vintern kommer då försvinner solen. Det är bra. Då finns fler mörka timmar på dygnet att arbeta på sin ständigt växande spelbacklog, pilla med sina superviktiga årsbästalistor i olika kategorier samt undvika onödiga mängder kontakt med andra humanoida varelser och skriva ytterligare en lång analys kring hur bra Spec Ops: The Line är. Medan man gör detta kan man i små syredoser också spela Symphonica. Rufsa till håret och låta dirigentfingrarna dansa över tabletten eller mobilen i takt till tyska kompositörers magnifika storverk. Detta samtidigt som hybrisen kring ens egen intelligens och allmänna viktighet konstant växer. Vilket förstås kan vara oerhört befriande i den här högtiden där vi ständigt skall tänka på andra.

Ser mest fram emot 2013: Bioshock Infinite
Under hösten har vi fått vara tålmodiga med Ken Levine och hans kommande mästerverk. Spelet har försenats med ytterligare en månad, omslaget var snyggt som ett apknä och den senaste trailern var mer riktad till "college frat boys" än fans av serien. Men det är okej. Vi har respekt för det där. Vi förstår att spel kostar pengar och att Ken Levine & co behöver betala räkningarna. Allt är okej. För sen blev vi varse att öppningssekvensen visade en amerikansk profet som ledde sina följare till en stad i skyn där Jefferson, Franklin och Washington hyllas som gudar och påtvingad rasrenhet råder. Där världen är låst i skiftet mellan 18 och 1900-talet och en gnista är allt som behövs för att starta ett fullskaligt krig mellan de teokratiska vit maktmänniskorna och de våldsamma kollektivisterna. Där de flesta uppföljare kommer med saker som quick time events och moraliska val så kommer Bioshock Infinite med förändringar som hade kunnat skaka om hela kontinenter. Vi behöver spela det här spelet redan igår.