SWAT 4

Någon sa att det fanns barn i huset, men kvar fanns bara spåren. Nallar, barnsängar och färggranna teckningar. Den osammanhängande graffitin, smutsen och orden skrivna med kol på rummets väggar skvallrade om allt annat än barndomens oskuldsfyllda idyll. Något väldigt fel har inträffat här. Den logiska rutten tar oss genom en korridor, under en himmel av självlysande stjärnor som hyresgästerna själva har skapat. Vi förflyttar oss ned i källaren. Dörren forceras. I rummet står två beväpnade män, ingen av dem hinner få iväg ett enda skott innan de båda faller till marken, den ena död och den andre avväpnad, och klädd i handfängsel. Han skriker av smärta då tårgasen får hans hud och ögon att svida. När röken har lagt sig rinner känslorna över.

Framför oss ligger barnen begravda, i husets källare med sektmedlemmarnas handskrivna avskedshälsningar skrivna på den bortre väggen. Huvudet slår slint, beslutsamheten, lugnet och professionaliteten hos världens hårdast tränade insatsstyrka gör sig osynlig för en stund innan vi tar oss ut ur rummet, omgrupperar och lämnar huset. Tillsammans med resten av gruppen tvivlar jag för en stund på min styrka, men bara för en stund. Som spelare inser jag snabbt att det nu är dags att göra en insats utöver det vanliga. Det är dags att ihärdigt rycka ut och besvara varje nödsignal, varje larm där SWAT behövs.

I utkanten av den explosivt överdrivna actiongenren finns en nisch som jag älskar, en subgenre för oss som inte riktigt får gåshud av de vilda fantasierna i Doom 3, Far Cry eller Painkiller. En typ av spel för de som hellre jobbar häcken av sig i en strategiskt krävande actionmiljö där den kallhamrade vardagen existerar snarare än soliga sandstränder, enorma plasma-puffror eller undersköna damer i nöd. Jag pratar naturligtvis om taktisk action som idag befolkas av spel som Ghost Recon, Rainbow Six, Brothers in Arms och otaliga mindre minnesvärda avarter.

För den som inte är bekant med genren eller exempelvis knölat mustaschprydda algerier i något av Red Storms Rainbow-spel kommer SWAT 4 att framstå som vansinnigt utmanande. Till skillnad från traditionella actionspel handlar SWAT 4 om att så tyst och effektivt som möjligt tillföra ordning och delegera snabba och direkta uppgifter till resten av sin grupp. Det handlar om att utföra givna uppdrag och gripa tunga brottslingar genom att avfyra så få skott som möjligt. Stressen då man spelar SWAT 4 är snudd på sjukligt hög och spänningen enorm. Ingen gång under de 14 uppdragen känns det som om SWAT 4 inte är på riktigt, en mäktig känsla som överträffar den i Tom Clancys senaste Rainbow Six-spel. Min kropp är ständigt på helspänn och min förhöjda puls dånar dovt i öronen.

Du och dina fyra medhjälpare går från rum till rum och förlitar er på varandra och den specialtaktik som polisens attackstyrkor arbetar efter samt massor av osviklig beslutsamhet. SWAT 4 är lika mycket smart upplagd underhållning som det är ett imponerande dokument över hur långt genren har utvecklats under de senaste åren och hur detaljerade och exakta mycket av de inkluderade strategierna verkligen är. Det må hända att de vapen som finns med i spelet får en att känna sig övermodigt komplett som benhård enmansarmé, men i SWAT är ensamhet lika med döden och utan hjälp är uppdraget över på nolltid. Den förenade kraft som gruppen utgör är det som fäller avgörandet i varje situation. En bedövande tung, smart och väloljad insats är vad som krävs inför varje uppdrag, inför varje nytt outforskat rum.

Det är här spelets styrka ligger. Att som spelare helt kunna ta kontroll över en situation som styrs av någon annan med hjälp av fyra smarta medhjälpare. Allt detta hade dock fallit platt till marken om det inte varit för spelets perfekta tempo, sanslösa atmosfär och ljuvliga spelkontroll. Att kommendera runt sina fyra kollegor är enkelt utan att systemet någonsin för den skull känns ytligt. Siktar man på en misstänkt som står på knä, kan man ge en order om att han eller hon ska omhändertas, sikta på en dörr för att den ska öppnas och rummet rensas eller beordra omgruppering. Väldigt enkelt, strömlinjeformat och mycket välgjort.

SWAT 4 är baserat på Unreal-motorn. Resultatet är en snygg och vansinnigt detaljrik spelvärld som andas realism. Spelvärlden i SWAT 4 är mörk. Uppdragen sker mestadels nattetid och i dåligt upplysta lokaler. Vapnens obligatoriska ficklampa råder effektiv bot på det värsta men ofta används mörkret som en effekt. Ljudbilden är trots ett starkt visuellt intryck spelets kanske främsta kvalitet och något som vida överträffar allt annat i genren. När kaoset bryter ut trappas den dynamiska musiken oftast upp och lugnar sig inte förrän situationen är under kontroll. Under vissa uppdragskritiska tillfällen läggs en tjock matta av suggestiv musik ut, och tillsammans med superba miljöljud, bra röstskådespeleri, trovärdigt radiotjatter och lysande vapenljud är spänningen och närvaron total.

Den varierade spelbarheten, djupet i de olika strategierna, den läckra grafiken, kollegornas animationer, deras röster, den dynamiska musiken och tempoväxlingarna bidrar till en enorm inlevelse. Spänningen under uppdragen blir som en drog, och när man väl har bemästrat en svårighetsgrad är det svårt att hålla sig från att försöka överträffa sin tidigare insats. Det enda egentliga minustecknet är den något ojämna artificiella intelligensen. Kollegorna missar ibland din order, och ibland reagerar inte fienderna på befallningar eller eldgivning. I slutändan är SWAT 4 lika spänningsfylllt som balanserat. Lika snyggt som det är varierat och förpassar Tom Clancys luttrade regnbågsteam till skjutbanan för ytterligare träning.