Dog's Life

Sedan börjar man känna igen sig och snart visar det sig vara ytterligare en klon av samma gamla koncept, fast med nytt skal. Dog's Life är ett sådant spel. Men det behöver inte alltid vara negativt.

Dog's Life dök upp från ingenstans och fick åtminstone mig direkt intresserad. Det är inte bara en nyskapande spelidé. Det mest intressanta var att det utvecklades av David Braben och hans Frontier Developments. Braben skapade för tjugo år sedan Elite, rymdspelet som vände upp och ner på spelbranschen och var det första fria äventyret där du själv kunde bestämma vad du ville göra. Men Dog's Life är betydligt mer jordnära. Spelet handlar om Jake, en ganska vanlig jycke nånstans i den amerikanska södern. En vacker dag kommer elaka hundfångare och hundnappar hans tilltänkta Daisy.

Men turligt nog är Jake en ovanligt handlingskraftig hund. Genom att utforska omgivningen hittar han ledtrådar som för vidare till en skidort och senare den stora staden. För att komma nånvart måste Jake besegra andra hundar i diverse tävlingar såsom revirmarkering eller dragkamp, och ju fler ben han äter desto starkare blir han. Du kan ta kontroll över de besegrade hundarna och utnyttja deras särskilda egenskaper för att hjälpa Jake på vägen. Så även om man fritt kan röra sig mellan de olika "banorna" måste man klara tillräckligt många uppgifter för att inte vara för svag längre fram i spelet.

Perspektivet skiftar mellan det vanliga i tredje person, och ett över-nosen-perspektiv. De klara färgerna tonas ut, men istället ser man dofter, fotavtryck och annat som människor inte kan uppfatta. Genom att samla på sig olika dofter får man antingen möjlighet att utmana lokala hundar eller ett extraben i matskålen. Det är här det klassiska plattformshoppandet och samlandet kommer in. Men alla uppgifter känns vettiga och det tar inte lång tid innan man sätter sig in i hur det är att vara hund. Mycket tid spenderas på hysteriskt roliga saker som att skrämma livet ur katter och att pinka på hundhatarnas byxben.

Jake har visserligen en röst, men den speglar bara hans tankar ungefär som katten Gustafs. Den, liksom allt annat tal i spelet, går att få på svenska. Klar Tomas Bolme-varning, men ändå ganska kul. Och i vilket annat spel kan man få höra repliken "Mmmm... armhåla!"? Förresten, glöm Silent Hill 3. Mest skrämmande i år är byfånen som säger "Kom ti' pappa!" och "Ja' älska' min yxa...". Musiken är överlag riktigt mysig och passar bra till stämningen. Dog's Life är däremot inte direkt snyggt. Sikten är bra med ett suddigt filter på allt som befinner sig långt bort, men modellerna är rätt kantiga, särskilt människorna. Det uppvägs delvis av animationen som verkligen fångar hur en hund rör sig.

Dog's Life är en mycket nyskapande variant på en uttjatad genre, och dessutom är det fullständigt barnvänligt - om nu inte mamma och pappa blir förskräckta över att hunden kan utföra en massa kroppsfunktioner. Tyvärr lär det bli förbisett som alla andra originella och lågmälda spel till Playstation 2. Visst, köp Metal Gear Solid 5 eller Tomb Raider 35 istället. Men kom sen inte och klaga på att det görs så få originella spel!