Enthusia

Jag läste en intressant intervju med STCC-demonen Janne "Flash" Nilsson bara för någon vecka sedan. Gubben är väl över fyrtio nu men svarar trots allt på frågan om vinnarinstinkten fortfarade är lika stark, att han hellre åker ambulans än kommer tvåa. Han poängterar sedan sin inställning till tävlande ännu tydligare (om man nu kan bli tydligare än så) genom att förklara att han inte tycker att någon som nöjer sig med en andra plats har något att göra på en tävlingsbana. Racing handlar om hundradelar, om att leva på gränsen och om att utmana. Huruvida Flash kommer att åka ambulans eller spruta dyr champagne i sommar i sin nya STCC-BMW återstår att se, men det känns bra att veta att fighten om mästerskapstiteln kommer att bli minst lika hård i år som ifjol.

Manabu Akita heter producenten bakom Konamis Gran Turismo-utmananare Enthusia och han har en helt motsatt inställning till racing och tävlingskörning. Akita tycker att man snarare än att ständigt sträva mot att vara bäst i stället ska hedra och prisa den som är med och gör sitt bästa. Mottot för tankarna till dagisfröknarna från min förträngda barndom vars eviga tjatande och delaktighet bara fick mig att värdera vinsten ännu högre. "Det spelar ingen roll om du vinner eller förlorar, det viktiga är att man är med och gör sitt bästa". Personligen tycker jag att det rimmar väldigt dåligt med adrenalinstinn racing där hela tanken är att vinna, att alltid sträva mot vinst och aldrig nöja sig med mindre.

Den här våren är överfylld av storsatsningar i racinggenren; Forza, Gran Turismo 4, GTR, Juiced, SCAR: Squadra Corse Alfa Romeo och Midnight Club 3: Dub Edition. Jag har sammanlagt ägnat hundratals timmar framför redaktionens testdator och i spelsoffan med vårens racingspel. Det känns lite märkligt att tala om Konami som en nykomling, men i dessa sammanhang är de färskingar och det märks. Men låt oss börja i rätt ände, med de positiva bitarna i spelet. Det bästa med Enthusia är den genomarbetade och välbalanserade bilfysiken. En nästan manisk detaljrikedom beträffande simuleringen av såväl tyngd som gravitation innebär trovärdigt uppförande från de flesta av spelets alla bilmodeller.

Det är just tyngden som är den huvudsakliga beståndsdelen i Enthusias fysik som, förutom den grafiska gravitationsindikatorn, tvingar spelaren att hela tiden ta hänsyn till bilens tyngdpunkt och förflyttningen av den genom acceleration, inbromsning och placering. Spårval, ingång och utgång ur kurvorna är minst lika viktigt som optimal hastighetsberäkning och memorering av banans kurvor. Den negativa aspekten beträffande det fysiska är den generella avsaknaden av vridmoment som gör bilarna aningen för slöa samt ett stelbent kollisionssystem. Graden av realism väl ute på asfalten är aningen högre i Enthusia än i Gran Turismo 4 men fortfarande ingenting som bör blandas ihop med exakta simulatorer som GTR eller GP Legends.

Det huvudsakliga spelläget i Enthusia heter Enthusia Life, en variant på det traditionella karriärläget som återfinns i Gran Turismo-spelen. Istället för pengar och körkort kretsar allt kring Enthu Points som delas ut till spelaren som betalning för välstädat uppförande och hög slutplacering, och här kommer hela den förvirrande idén om att deltagande skulle vara det viktigaste in. Dessa poäng delas nämligen endast ut om uppförandet ute på banan varit fläckfritt. Det betyder att man inte får gnugga någon av de framförliggande bilarna, man får inte köra för fort i kurvorna, absolut inte göra våghalsiga omkörningar eller råka rispa lacken mot ett stängsel eller en vägg. Gör man det förlorar man istället Enthu Points och får mest troligt börja om hela karriärläget igen eller vänta på att få ställa upp i ett mindre prestigefyllt race.

Om man klarar av att rätta sig efter Enthusias bedömningssystem och genomför loppet likt den söndagschaufför som spelet vill att man ska vara kan man sedan vänta sig en ny bil som vinst efter loppets slut. Kanske hade detta fungerat bättre om Enthusia innehållit ett trovärdigt och flexibelt system för bilarnas reaktioner i kollisioner. Detta har tyvärr förbisetts vilket dessvärre ofta leder till att man själv har problem med att rätta sig efter poängdomarens stenhårda regler.

Enthusia Life är ett nobelt försök till ett mer körtekniskt inriktat och mindre penningfixerat upplägg som på papperet var tänkt att framställa Enthusia som ett originellt racingspel snarare än en blek kopia av Gran Turismo 4. Dessvärre fungerar det inte i praktiken utan känns snabbt som en påtvingad och överdriven nödlösning. Tillkommer gör avsaknaden av realtidskollisioner, online-spel och en alltför blek fartkänsla.

Det grafiska i Enthusia är dock bra, om ändå ojämnt. Bilmodellerna är väldigt välgjorda, stundtals snudd på fantastiska. Även spelets laddningstider imponerar som är förbluffande korta för att vara ett grafiskt tungt Playstation 2-spel. Miljöerna är varierade och ser även de bra ut även om några av spelets banor känns bleka och ganska intetsägande. Menysystemet är heller inget att hurra över som tillsammans med tidernas kanske sämsta spelmusik bidrar till att hela presentationen känns ganska lam.

Trots uppenbara kvaliteter beträffande spelets fysikmotor förblir Enthusia, ett på papperet intressant, men i praktiken medelmåttigt försök i en överbefolkad genre.