Haunting Ground

Svetten pärlar. Jag har gömt mig under en säng och hör tunga fotsteg komma allt närmare. Allt såg så bra ut och jag hade äntligen lyckats skaka av mig Debilitas när jag stötte till den där blomkrukan. Krasch. Det hörde han och nu är Debilitas på väg hitåt. Måtte han inte titta under sängen bara. Fotstegen kommer allt närmare, pulsen stiger och Debilitas går in i rummet. Kolla inte under sängen bara, vad som helst men inte under sängen.

Haunting Ground är ett skräckspel i samma skola som Tecmos Project Zero med övernaturligt tema och en alldeles värnlös flickstackare till huvudperson. Fiona Belli, som hon heter, är faktiskt så fruktansvärt rädd att hon stundtals nätt och jämt går att kontrollera. Chock, ånger och oerhörd rädsla ger henne synrubbningar och blir det alldeles för outhärdligt kommer hon att sjunka ihop av ren skräck.

Spelet utspelar sig i ett dunkelt slott som man inte riktigt minns hur man hamnat i. Sittandes i en bur och insvept i tyger tar det ganska märkliga äventyret sin början. En fasansfullt missbildad varelse vid namn Debilitas tycks ha något att göra med faktumet att man befinner sig på denna kusliga plats och Fiona bestämmer sig för att fly så snart tillfälle ges. Det gillas såklart inte av Debilitas som börjar jaga henne med rasande frenesi. Svaga minnen av en bilolycka dyker upp med jämna mellanrum och allt eftersom man fortskrider in i spelet blir det uppenbart att man är delaktig i något större.

Debilitas ger sig inte utan förföljer Fiona var hon än går. Mycket av spelets charm kommer från spänninge i att stöta till en blomkruka som ljudligt sänder ut sitt eko i korridorerna. Då gäller det att snabbt gömma sig, kanske i en garderob eller bakom några lådor. Dyker Debilitas upp ser man hur han noga börjar genomsöka rummet medan man krampaktigt hoppas på att inte bli upptäckt. Capcom vill få dig att uppleva utsatthet och lyckas faktiskt riktigt skapligt med det, även fast det både kontroll- och spelmässigt känns lite gammalt.

Helt ensam i sin kamp mot friheten är Fiona dock inte utan får tidigt sällskap av hunden Hewie. Han är en klassisk strykarhund som inte ägs av någon, det gör att man hela tiden måste förtjäna hans vänskap. Capcoms uttalade mål har varit att få hunden att vara just en hund och inte agera som en människa på fyra ben. Det fungerar oväntat bra och så länge man står på god fot med Hewie kommer han att skydda Fiona mot Debilitas, varna för faror och liknande. Hunden är hela tiden sig själv och man får aldrig spela som honom. Du kan bara hoppas på att han gör som du vill och påverka oddsen i din favör genom att ständigt uppmuntra och klappa honom.

För ett drygt år sedan hade Haunting Ground varit oerhört snyggt. Den senaste tidens Playstation 2-spel har dock höjt ribban rejält och nu är det bara ett spel i mängden. Dessutom hade jag önskat en större variation i miljöer och interiörer. Vad som däremot imponerar storligen är de mellansekvenser som knyter ihop spelets story. De skåpar ut allt vad Square någonsin tagit sig för och kan mycket väl vara de fräschaste hela denna konsolgeneration. Att de är så spännande och mäktigt suggestiva som de är beror på Naoto Takenaka. För att få den rätta filmiska känslan kontaktade nämligen Capcom den japanske mästerregissören (och skådespelaren), och han har sannerligen gjort ett gott jobb.

Klassiska pussel, en både tät och suggestiv historia samt en krypande stämning gör att man hela tiden vill spela vidare. Helt fläckfritt är dock inte Haunting Ground som dras med genrens sedvanliga problem som tveksam spelkontroll och trilskande kamera. Man tycker att Capcom borde sneglat mer på spelbarheten i sitt eget Resident Evil 4. Haunting Ground är helt klart köpvärt om du gillar genren, men förvänta dig inget revolutionerande och det finns bättre alternativ till alla tre konsolerna.