Ingen multiplayer, tack!

Strax efter det att GTA V släppts diskuterades Rockstars mustiga femma med yviga gester och nasala tonlägen vid kaffeautomaten på mitt jobb. Vi ventilerade förväntningar om enspelarkampanjen och möjligheterna i multiplayerläget. Men när sistnämnda kom på tal så drog jag alltid åt svångremmen runt vokabulären.

GTA V är ett mästerligt singleplayerspel med ambitiöst utformad multiplayerkomponent. Men Gamereactors Calle Brännström är bara intresserad av den enda delen...
- Visst skulle du skaffat PS3-versionen?

- Ja, jo. Absolut.

Så lät det. Kort och yxigt. Anledningen var att vi diskuterade multiplayer. För mig är det lika intressant som att prata om träfibrer. När Halo 3 skulle släppas var det mycket snack om nya och nygamla dödsmatchbanor och co-op. Själv var jag egentligen bara intresserad av storyn. En av de stora nyheterna i Gears of War 2 var Horde-läget. Jag testade det aldrig ens. Jag köpte Call of Duty 4: Modern Warfare enbart för enspelarkampanjen. Antalet multiplayermatcher jag deltog i kan räknas på ena handens fingrar. När Battlefield 3 utannonserades så var det den råsnygga singleplayerbanan som Dice visade upp som fick mig att bläddra i plånboken. Att multiplayerdelen skulle innehålla jättelika banor och matcher med upp till 64 spelare samtidigt tog jag med en axelryckning.

Call of Duty 4: Modern Warfare var ett hysteriskt stilbildande actionspel, både beträffande single- och multiplayer.
Jag är en singleplayerkille som trivs bäst utan ett headset på huvudet. Jag orkar inte ha arga britter i tolvårsåldern som skriker "fokkehn wanker!" och flåsar i mitt öra. Jag vill ha en början, ett mittparti och ett riktigt slut. Jag vill uppleva en tydlig progression som inte bara går att mäta i nya highscores, perks eller annan myllrande statistik. Idealspelen för mig är oftast de som levererar fokuserade, koncisa upplevelser. Som tar tillvara på mediets styrkor att berätta en historia på ett sätt som till exempel film inte kan. Det fanns en period när jag njöt ganska mycket av multiplayer. Då handlade det om gammal hederlig split-screen och Nintendo 64. Golden Eye 007 och Diddy Kong Racing. Jag och några vänner, hopträngda framför tjock-TV:n. Fulla av socker och snor. Vi skreks och vi slogs och hade roligt.

Sedan gjorde Counter-Strike intrång i pojkrummen. Plötsligt var det spel över nätverk som gällde. Jolt Cola, lagbaserade matcher och en diskurs jag inte tålde. Jag provade, men det var inte min grej. Jag såg inte poängen i att plöja ner hundratals timmar i samma spel utan att någonsin komma närmare någon form av avslut. Framförallt inte när jag inte tränges med polarna, i samma soffa.

Bioshock är ett av få spel under den senaste generationen där utvecklarna inte kände sig tvingade att skicka med ett pliktskyldigt ihopkastat multiplayerläge utan satsade istället allt krut på en briljant story.
Den här aviga (och ur ett perspektiv asociala) inställningen gentemot multiplayer har hållit i sig i många, långa år. Lirar jag över Xbox Live idag är det alltid spelare som är bättre, och desto mindre tid jag investerar i spelet det ju mer stryk får jag, såklart. Vilket i sig blir ett stressmoment. Det tar heller aldrig slut. Onlinekrigandet pågår dygnet runt och jag saknar både tid och koncentration för att bli en spelare att räkna med. Enspelarkampanjer har alltid tett sig mer inbjudande. Där är det jag som håller i tyglarna och bestämmer takten.

Men. När vi nu står inför slutet av en lång konsolgeneration och blicken vilar på framtiden (som marknadsförts med allt från molntjänster till feta serverparker) skymtar jag titlar som faktiskt, på riktigt, får det att rycka i den förtvinade multiplayermuskeln. Jag tänker dels på Destiny som ser ut att kombinera klassiska multiplayerkomponenter med rikligt med stämning och story. Dels på svenskutvecklade The Division. Överlevnads-temat och kampen mellan olika fraktioner känns fräscht. De snöklädda stadsmiljöerna bolmar av atmosfär. Jag känner kylan genom skärmen och den norrländska instinkten kickar in och vill dit.

Multiplayerläget i The Last of Us är långt (långt) ifrån dåligt men har trots detta inte en suck att hävda sig mot giganter som Black Ops 2 och Halo 4.
Kanske kan spel som dessa lyckas förena story och flera spelare samtidigt på ett bättre sätt än halvmesyrer som Army of Two och Resident Evil 6. Jag är trevande nyfiken på hur fusionen mellan single- och multiplayer kommer att utvecklas under de kommande åren. Mitt inledande ointresse för det har gått över i förväntan. Ju mer jag har läst om det och satt mig in i det desto mer inser jag vilka möjligheter som finns i konceptet. Jag pratar kanske fortfarande i korta stavelser när onlineläget i Grand Theft Auto V kommer på tal vid kaffeautomaten, men nu har jag adderat svordomar också.

I Rocksteadys två första Batman-spel existerade det ingen multiplayer. I Warnes purfärska trea har man pulat in dödsmatcher som ingen bryr sig om.
- Snart är det dags! Bara några dagar kvar innan vi kan börja råna och härja. Är du pepp?

- Ja för fan!