Från Master System till Mega Drive

Det blev inget Nintendo för unge herr Hegevalls del. Detta trots att jag sparat pengar, suktat, drömt om den samt bläddrat i nästan varje nytt nummer av Nintendobladet som skickades ut till mina vänner vars pojkrum präglades av denna monstruöse maskin. Hemma hos Richard spelade vi ofta Balloon Fight och Excite Bike, byggde egna banor i det sistnämnda och försöka överleva stjärnpromenaden i den förstnämnda. Detta medan jag njöt av Shadow Warriors, Track & Field II, Slalom, Pinball och Ice Hockey på daglig basis hemma hos bästa kompisen Micke. Vi spelade inte sällan cirka 90 minuter innan skolstart för att sedan fortsätta direkt efter att klockorna ringt ut och skickat oss upp för Fagerbacken igen, hem till kvarteret där vi växte upp.

Wonderboy blev snabbt en Master System-favorit. Inte minst eftersom infödingarna var klarblå och hette Morgan.
Jag minns otroligt väl hur imponerad jag var efter att för första gången ha fått testa Duck Hunt och Nintendos medföljande Zapper. Jag minns hur mycket jag älskade Turbo-funktionen i den officiella arkadjoysticken och hur mycket vissa av oss fuskade i Track & Field II genom att just nyttja den funktionen. Jag minns hur mycket jag älskade Punch Out och alla de hundratals timmarna vi tillbringade med Little Mac. Jag minns RC Pro-Am hemma hos Roger från parallellklassen. Nintendo förde oss samman, jag skaffade nya kompisar och byggde starkare relationer till flera av mina gamla genom denna underbara spelmaskin. För eftersom jag inte hade råd med en egen konsol var jag som en spelsugen, snudd på hypnotiserad igel när det kommer till klasskompisarnas tillgång till denna heliga graal av interaktiv underhållning.

Vissa helger lyckades jag bytlåna till mig grannen Fredriks maskin tillsammans med Cobra Triangle, Kung-Fu, Pro-Am, The Goonies II och Super Mario Bros 2. Jag älskade samtliga av spelen och minns mycket väl hur jag smög upp runt 05:00 varje morgon under dessa helgen för att med minimal volym på TV:n kunna dra igång mina efterlängtade spelsessioner utan att väcka min mor eller/och min storasyster. Den tiden var magisk på så många sätt. Några av mina starkaste spelminnen härstammar från den här generationen utan att jag för den skull någonsin hade råd med en NES. Jag fortsatte såklart att spara men med en veckopeng på fem kronor gick det trögt. Mycket trög.

Någon NES fick vår chefredaktör aldrig råd med. Men alla hans vänner ägde maskinen och där hemma gick dosorna varma...
Segas motsvarighet hade precis släppts i Sverige och endast en butik hade valt att plocka hem Master System. Snacket på skolgården var att vare sig Kung-Fu, Punch-Out, Pro-Am eller Super Mario fanns tillgängliga till "Sega". Många av mina Nintendo-frälsta vänner avfärdade Master System redan innan de testat konsolen. Och vem kan klandra dem, de var ju tio år gamla och helt insnöade på liren som deras föräldrar burit hem från spels-Meckat Korg Olles Leksaker. Jag däremot hade ingen Nintendo. Min gamla Colecovision hade jag sålt i ett desperat försök att boosta innehållet i min taniga spargris för att komma närmare målet att en vacker dag ha råd att införskaffa ett Nintendo. Jag fick bara 350 kronor för den minns jag, vilket för tiden inte alls var lite pengar men heller inte ens en bråkdel av det som behövdes för att kunna investera i framtiden.

Så jag samlade burkar efter skolans slut, i flera månader. Pantade, letade, pantade, letade. När det var dags att sälja julkort eller jultidningar satsade jag på det förstnämnda men råkade under en specifik sälj-raid somna i en trapp och mer eller mindre tappa bort samtliga av korten som jag hade tagit på mig uppdraget att kränga. Min mor och min ordentliga storasyster (som redan sålt 6,2 miljoner jultidningar) var mycket missnöjda med familjens svarta får. Det enda jag visste var att jag var länge bort från att nå mitt mål än någonsin tidigare.

Min syster däremot nådde topplacering i den där klätterstegen där man valde vilken pryl man ville ha som lön för mödan efter att ha krupit omkring med årliga versioner av Kronblom till 122 000 gaggiga pensionärer. Min storasyster fick välja fritt, helt fritt, bland varenda pris som jultidningsföretaget skickat ut. Cykel, TV, popcornmaskin, Lego-borg och Sega Master System! En gratis Master System! Ta den! Ta den för fan! Ta den! Petter - tio år - gick från oansvarig slöfock till nitisk dåre. Jag tjatade, bönade, bad. Jag frågade min fyra år äldre syrra säkert 700 000 gånger under de kommande dagarna om det inte var så att hon skulle kunna tänka sig att plocka en Master System som pris för sin otroliga förmåga att sälja jultidningar. Min syster gav sitt slutliga svar under frukosten ett par dagar senare. Det löd: "Jag ska ha en TV, pucko. Hatar TV-spel!"

Black Belt och Alex Kidd. Två Master System-spel som chefredaktör Hegevall dyrkade som ung.
Fan å! Jävla syrran... Ett tag minns jag väl hur jag planerade en ganska farlig fälla där jag kunde tvinga henne att ändra sig. För utanför hyreshuset där vi bodde byggde Kommunens snöröjare under nätter och helger upp en smått gigantisk snöhög som stelnade och inte sällan passade perfekt som utgångspunkt för en riktigt expansiv snökoja. Den här dagen skulle det inte bli någon helt vanlig koja dock utan ett 3 meter djupt hål med isade kanter gjorda av smart fördelning av medhavt kallvatten samt noll möjlighet att ta sig ut.

Jag och kompisen Olsson skottade hela dagen. Djupt, runt, smalt... Hålet som skulle komma att fungera som både fälla och tortyr för att kunna driva igenom utpressningen mot min storasyster - började se riktigt bra ut. Vi hällde isvatten på kanterna, skapade något som ingen utan hjälp (eller stighudar) skulle kunna klara sig upp ur på egen hand. Vi täckte hålet med tunna kvistar av granris och lössnö och inväntade syrran hem från högstadiet. Vi väntade, delade på en påse Hockeypulver där uppe på kullen och väntade lite till. Johnny från vår klass tittade förbi och pratade om att han varvat Super Mario Bros 2 och Zelda 2 medan vi väntade på syster. Uppe på samma snökulle diskuterade vi även huruvida Yngwiee Malmsteen skulle kunna krossa gitarristerna i Iron Maiden. Inget visste egentligen vad vi pratade om men vi lyssnade alla tre direkt kriminellt mycket på just dessa musiker och tillbringade ofta massa tid med att jämföra deras musikalitet, helt utan egentlig expertis eller insikt.

Syrran kom dock aldrig förbi, det började mörkna och innan vi hunnit reagera hade tvillingarna Anette & Annika från vår klass klängt sig upp på den enorma snökullen för att fråga chans på en, eller flera, av oss. Den lilla del tafatt skolgårdsromantik som detta ögonblick kanske kunnat innehålla dog dock ganska effektivt eftersom båda tvillingarna druttade ned i vårt tre meter djupa, en meter breda ishål. De skrek och förde en himla massa o-liv där nere i hålet. Fällan fungerade bra men vi hade givetvis fångat fel personer. Tvillingarna hade inget Nintendo och de grät nu för fulla muggar eftersom de ville gå hem, skvallra till sina föräldrar och äta vaniljkex. Jag och Olsson diskuterade om huruvida vi skulle göra. Täcka över med granriset och bara gå hem, eller dra upp dem och hoppas att deras föräldrar inte ringde våra. Om det skulle hända skulle både vår cykeltid och speltid hemma hos Olsson ligga riktigt risigt till.

Master System hyrdes för veckopengen nere på stadens videobutik tillsammans med Black Belt, Wonder Boy, Alex Kidd eller Bonanza Bros.
Tvillingarna plockades upp. Gråtmilda och skrämda. De ville inte fråga chans, de ville inte testa på det där med att hångla och de ville absolut inte stanna kvar där uppe på snökullen för att prata lite om gitarrsolot i Yngwiee-låten "You Dont Remember, I'll Never Forget". Vi andra styrde hemåt. Där satt Syrran som fiffigt nog tagit en alternativ rutt hem och smekte sidan o broschyren där hennes blivande, alldeles egna, TV fanns porträtterad. "Sega!" Skrek jag efter att ha kastat av mig stövlarna. "Skit på dig!" skrek min syster, drog igen dörren till sitt rum och kastade sig ned i sin vattensäng så det skvalpade och kluckade i hela lägenheten.

Jag hade insett att det inte skulle bli någon Nintendo för min del, ingen Master System heller. Det saknades över 1500 kronor och eftersom jag inte lyckats lura ned syrran i ishålet tvingades jag helt enkelt byta ut min plan. Det jag tänkte göra framöver var att hyra konsolen på videobutiken Video Gott. Vilket jag också började göra. Jag fick rabatt ganska tidigt eftersom jag pratade spel med killen bakom kassan som för det mesta var redigt less på att i princip endast hyra ut flertalet kopior av filmen Cocktail med Tom Cruise. Vi pratade om de bästa spelen till Nintendo, om de häftigaste spelen till Sega och om Looping till Colecovision. Dette ledde till att jag hyrde Sega Master System plus två spel, som en paketlösning, för halva ordinarie priset. Jag hyrde den från fredag till söndag och cyklade hem med den rektangulära läderhöljet innehållande maskin och spel i min ryggsäck.

<newpage>

Oftast valde jag två spel, oftast samma spel. Wonder Boy och Alex Kidd in Miracle World. De var båda av samma speltyp som Super Mario Bros men annorlunda. Jag minns mycket väl hur starkt jag upplevelse mystiken och atmosfären i Wonder Boy. Det var så random det spelet, så oförutsägbart och färgglatt. Jag ville klara det, jag ville se slutet på samtliga banor, åka skateboard, hoppa över infödingar som enligt instruktionsboken döpts till Blå Morgan samt kasta hemmasnickrade Goliat-yxor så det sved i högertummen. Alex Kidd däremot var svårare men kanske till och med ännu coolare. I slutet på varje bana sträckte bossen fram vad som såg ut som ett mindre berg av ris och utmanade Alex på en omgång YangkenHo! I början begrep jag verkligen ingenting men det tog sig och sten/sax/påse-spelet som krävdes för att bossen skulle släppa förbi Alex Kidd in till nästa nivå, blev till slut till en favoritdel i Segas charmiga plattformspartaj.

När Petter äntligen hade råd att köpa en ny konsol föll valet på en Mega Drive. En maskin som han sedan sågade sönder för att kunna spela importtitlar. Kika på kassettfacket vad misshandlat det är.
Jag spelade mycket. Massor. Under helgerna då jag hyrde Master System spelade jag cirka 20 timmar, totalt, innan min kära mor fick nog och drog ut sladdarna. "Ut mere nu Petterrr, sitter du här nå längre kommer ögena bli fyrkantiga!" löd det. Och ja, när morsan hade sagt stopp fanns det inget annat att göra än att hoppa på cykeln och... trampa bort till Olsson som bodde 50 meter bort och bänka mig framför hans Amiga 500 som han precis fått i födelsedagspresent av sin mycket givmilda far. Vissa spel till den där Amigan var ofantligt mycket mer verklighetstrogna än dem jag lirade till Master System, och så fortsatte det i flera år. Jag hyrde en konsol med jämna mellanrum men spelade nog mest borta i gårdarna, hos vänner som alla investerat antingen i Nintendo, Sega eller Amiga.

Hela kvarteret spelade och det var ingen konst att bli insläppt hemma hos någon som precis dragit igång ett spelpass. En maratonsittning på 5-6 timmar framför flimrande TV. Och just här, just då, minns jag att livet var fenomenalt. Jag cyklade BMX med avklippta fingervantar, lyssnade på Malmsteen, Maiden och Sabbath, åt otroliga mängder kakor och gejmade mer än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag insåg att vi i slutet på 1989 befann oss i någon slags förtrollad guldålder för spel. Jag hade naturligtvis ingen aning om vad som snart skulle förändra allt.

Hösten 1990. Petter hade precis fyllt 13 och börjat i sjuan. Jag hade satt käften för mig under långa perioder, även mot åttondeklassare, och hamnade i en del trångmål under de första fyra veckorna som högstadieelev. Ett par slagsmål, en kort session i pissrännan och en duschning senare och jag var "as good as new". Mitt fokus låg dock på något annat (egentligen) än att försöka ge mig på tre stycken, två år äldre grabbar som inte ville något hellre än att dänga den där uppkäftiga sjuan med de avklippta fingerhandskarna. Mitt fokus låg på Segas nya spelkonsol; Mega Drive. Jag hade plockat upp en tjusig broschyr på videobutiken där jag hyrde Master System med jämna mellanrum, och hade vid det här laget läst denna åtta sidor långa trycksak säkert 600 gånger.

Konsolen i sig såg underbart futuristisk ut. Liten, smäcker, svart och med otroligt coola handkontroller. Bilderna på {Sonic the Hedgehog} fick mig att börja krafsa hemma i spargrisen med en vildsint övertygelse. Jag skulle ha en Mega Drive. Jag skulle bara ha en. Och så var det med det. Veckopengen under de senaste året hade sparats i en burk liksom 480 kronor i pantpengar. Men jag behövde mer. Så jag sålde min skateboard till en kille i parallellklassen. 700 kronor för en finfin Hosoi-bräda med Independent-truckar och mjuka Peralta-ramphjul. Bra pris, och bra för mig. Inom loppet av några månader nu skulle jag kunna köpa mig min första riktiga spelkonsol sedan Colecovision.

Streets of Rage står sig som ett av Segas bästa spel någonsin. Petter köpte ett piratexemplar via en annons i Gula tidningen och tvingades såga sönder sin konsol för att kunna spela det.
Jag tror inte att jag tänkte på så mycket annat än just 16-bitarsspel från Sega, under vår TV - hemma. Jag trånade, fantiserade om den och drömde under långa perioder ursköna drömmar om hur jag spelade Mega-Drive dygnen igenom medan de snygga tjejerna i klassen sprang runt och matade mig med Refreshers. 30 november 1990 var Petter 13 år gammal, och fyra veckor efter konsolens release cyklade jag bort till Barnens Hus och inhandlade en Sega Mega Drive inklusive {Sonic the Hedgehog} och Outrun. Cykelturen hem minns jag som makalös. Snön knarrade under BMW-däcken och jag brydde mig inte ett endaste dugg om det faktum att snoren som glidit ut ur mina båda näsborrar var på god väg att frysas till is. Jag brydde mig inte om någonting annat just då förutom Segas nya 16-bitarskonsol som låg och tryckte i min ryggsäck. Det tog 16 minuter att ta sig hem, och timmarna som följde var några av de lyckligaste i mitt liv.

Jag hade fått en stor, gammal, skev TV till skänks av en gammal granne som tänkte slänga åbäket i torrsoporna. Eftersom jag hade huvudet på skaft och järnkoll på det mesta som ägde rum i vårt kvarter hann jag stoppa den gamla farbrorn innan han slängde TV:n i soporna och kunde istället rulla hem den på en liten kärra som stod parkerad i vårt cykelförråd. 28", enormt stor. Träpaneler på sidorna och märkligt überkänsliga touchknappar för att välja kanal. TV:n var från det sena 70-talet och saknade såklart fjärrkontroll, något som jag redan hade löst genom att sno en tre meter lång pinne på träslöjden, längst ut på käppen tejpade jag fast en magnet från en skrivbordsdörr, något som gjorde kanalbytandet från sängkanten till en renodlad fröjd.

Min Mega Drive tog bara enstaka sekunder att koppla in. Jag var salig under tiden då jag packade upp konsolen ur kartongen. Det första spelet som jag någonsin testade till Segas sotsvarta 16-bitarsbest var givetvis Sonic och jag minns hur otroligt, otroligt imponerad jag var vid första anblick. Musiken drog igång, Sonic kutade in i bild och den vackraste spelvärld jag någonsin sett uppenbarade sig framför mig.

Green Hill Zone kändes så levande, så detaljrik, tjusig, mystisk och så otroligt inbjudande att jag minns hur jag stirrade på varenda litet objekt, i timmar, innan jag kunde koppla bort fascinationen för spelets alla designmässiga detaljer och börja kuta som om Sonics byxor stod i brand.

Sonic. Segas näst bästa spel genom alla tider och det som verkligen gjorde Mega Drive till den stora succé som maskinen blev.
{Sonic the Hedgehog} var på flera sätt något helt nytt. Ett plattformsspel som gick så snabbt att jag under långa perioder knappt visste var figuren jag försökte kontrollera höll hus. Sonic studsade fram längs de underbart charmiga och varierade banorna likt en flipperkula och jag njöt i stora drag av hur mycket bättre spelkontrollen kändes jämfört med plattformsikonerna Wonder Boy och Alex Kidds Master System-äventyr. Jag njöt givetvis också av den magnifika grafiken, alla tusentals färger, flytet i Sonic, attityden och sist men inte minst musiken. Min Mega Drive spelade upp spelmusik på ett sätt som Master System givetvis aldrig ens kunnat drömma om och det kändes, just precis där och då, som om jag sparat, pantat burkar, gnetat och hushållit med pengarna under flera år för att nu idag - äntligen - kunnat köpa mig en liten bit av framtiden.

Del 1 i artikelserien, "Från Colecovision till NES", finns att läsa här.