Donkey Konga 2

Det förra Donkey Konga hade sina förtjänster. Taikou no Tatsujin och Drum Mania hade ju aldrig släppts i Europa, och även om Donkey Konga inte nådde upp till deras nivå, var det ett lagom kul trumspel och sådana är vi ju faktiskt inte bortskämda med. För att vara ett så udda koncept sålde Donkeys trumäventyr faktiskt riktigt bra och självfallet måste ett sådant spel få en uppföljare, så de som köpt trummorna ska känna att bongosarna inte bara samlar damm.

Någonstans på vägen måste något ha gått fruktansvärt fel. Kanske var Namco missnöjda med försäljningssiffrorna av deras senaste Nintendo-licensspel (Star Fox: Assault) eller så kände de att ett Donkey Konga 2 inte skulle ha så stor potential, trots allt. Donkey Konga 2 är nämligen en lågbudgetproduktion och exakt allt är likadant eller betydligt sämre än i föregångaren.

Det viktigaste i ett musikspel är ju naturligtvis musiken. Här brukar spel som Dance Dance Revolution (jag vet att det heter Dancing Stage i Europa, men de spelen är helt enkelt inte lika) glänsa med musik som bokstavligt talat är gjord, eller specifikt mixad, för att dansa hektiskt till. Segas sorgligt underskattade maraccas-simulator Samba-de-Amigo bjöd också på perfekt musik och man behövde nästan inte kolla på skärmen, för att genom musiken förstå hur man skulle skaka sina plastmaraccas. Samma sak gäller för suveräna Pop'n Music, Space Channel 5, Rez eller till och med en medelmåtta som Amplitude. Namco och Nintendo har dock struntat fullständigt i den universella lagen att ett bra musikspel kräver bra musik, för istället för givna trumlåtar matas vi med årsgammal sönderspelad pop som ofta är totalt omöjlig och ologisk att ösa bongo till.

Jag har länge haft svårt för de europeiska spelföretagen som inte fattat att vi européer för länge sedan greppat det här med musikspel. Varenda gång går de in och medvetet sabbar låtlistorna genom att spränga in musik som ingen vettig människa kan tänkas vilja lyssna till, i tron att de är riktigt trendiga. Det innebär i klartext att vi i Donkey Konga får spela trummor till Britney Spears superlångsamma I'm a Slave 4 U eller orytmiska I Just Wanna Live med Good Charlotte. Att genom låten veta när man ska trumma går inte och det känns som att man hamrar på trummorna i takt till färgade klickar, medan man lyssnar på stinkande musik. Om det inte vore för poängen skulle man precis lika gärna kunna sätta på en valfri låt, stänga av TV:n och bara trumma lite på måfå. Exakt lika givande. Som kronan på verket är de flesta av låtarna inte ens äkta vara, utan framförs av kopior som tar de redan trötta till oanade låga nivåer.

Normalt sett är jag mycket svag för minispel och vet att ett bra sådant kan rädda ett halvtaffligt spel. Super Mario 64 DS hade till exempel varit farligt nära betyget sju utan de fenomenala minispelen som verkligen lyfter spelet till att bli något extra med lång hållbarhet. Samma sak gällde för föregångaren. Namcos och Nintendos trötthet med huvudläget har dock även smittat på sig minispelen. Freestyle Zone heter till exempel en av de i särklass dummaste idéer jag haft det tveksamma nöjet att beskåda där man får spela fritt medan olika Donkey Kong-figurer dyker upp på skärmen beroende på hur jag spelar. Jag trodde inte mina ögon och spelade flera gånger i hopp om att upptäcka något dolt djup, förgäves naturligtvis. Minispelen Barrel Race och Rythm Keeper går båda ut på att spela trummor utan musik, vilken kanske borde vara en lättnad med tanke på hur usel låtarna annars är. Men ni hör ju själva hur dumt det låter att trumma i takt till... ingenting.

De som inte spelat föregångaren, är totalt tondöv eller bara inte har åldern inne för att ha hört alla sorgliga slagdängor på Z-TV tusen gånger kan nog faktiskt ha roligt med Donkey Konga 2. Men alla som är sugna på Nintendos trumspel bör köpa föregångaren och är du leds på det så leta efter ett helt annat spel eller vänta på en eventuell trea. Donkey Konga 2 är ett bottennapp på alla sätt och vis och innehåller precis allt det som normalt får folk att titta snett på musikspel. Köp en Playstation 2 och Singstar håller ställningarna för den som vill kombinera musik och TV-spel i Europa. Donkey Konga 2 gör inte ens en ansats för att utmana det och jag kan verkligen inte rekommendera det till någon.