25th Hour

Vi får följa Monty Brogan, en snitsig knarklangare spelad av Ed Norton, som döms till sju års fängelse för innehav. Monty bestämmer sig för att spendera sina sista timmar tillsammans med sina två bästa vänner Frank och Jacob samt flickvännen Naturelle (Rosario Dawson). Hans liv, hans val och de konsekvenser som de nu innebär berättas på ett Spike Lee-typiskt sätt där dialoger överfylls och där scener ofta talar till hjärtat genom hjärnan.

En av filmens höjdpunkter och ett inslag som ofta återkommer i Lees filmer är scenen då Norton står framför spegeln i badrummet och vräker ur sig förolämpningar om alla de olika raser och människotyper som trängs på New Yorks gator. Starka ord i en stark scen där Nortons strålande utspel liknar en ung De Niro för en stund, men bara för en stund. 25th Hour är en berättelse om förstörelse, hopp och empati och konfronterar känslorna kring terrorattentatet den 11:e september. Montys öde symboliserar den tragedi som drabbade USA och vid flera tillfällen blir Spike Lee nästan för uppenbar, åtminstone för mig som varken upplevde det på nära håll, eller är speciellt amerikansk. I en scen där bästa vännerna diskuterar Montys straff används ruinerna efter World Trade Center som bakgrund. Scenen når sin klimax då Jacob pekar mot vad som kallas Ground Zero och citerar New York Posts artikel om den dåliga luften i området varpå Frank nonchalant menar att luften är alldeles utmärkt. Konversationen fortsätter och de båda delger sin syn på Montys fängelsevistelse, tiden efter, förändringar och förbättringar. Barry Peppers karaktär Frank Slaughtery avslutar med att säga till Hoffmans karaktär Jacob att det är över, att inget kommer någonsin att bli som förut igen, aldrig.

Spike Lee har återigen gjort en ärlig och intressant film som likt Do the Right Thing, He Got Game och Summer of Sam förtjänar en framskjuten placering i min filmhylla. Bra bildkvalitet, superbt ljud och intressant extramaterial.