Save: Blå Morgan

Livet som Sega-älskare på Fagervallsskolan i Östersund år 1987 var ensamt. Varenda klasskompis hade valt Nintendo istället och medan alla andra pratade om var bönstjälken, fusken och extraliven fanns att hitta i Super Mario Bros försökte jag desperat hitta någon att prata om Wonder Boy med. Jag hade naturligtvis spelat Super Mario Bros, ganska mycket dessutom, men tyckte på den tiden inte att det kunde mäta sig med Segas motsvarighet.

Det fanns någon slags oförklarlig mystik i Wonder Boy, för min del. Jag minns att jag som nioåring såg på spelet som ett outforskat äventyr proppat med faror, fiender och ovärderliga rikedomar - ett äventyr som bara jag spelade, i hela världen. Det kändes faktiskt så. Ingen annan på hela skolan brydde sig om Wonder Boy och när jag försökte få klasskompisarna att byta bort Nintendos två korpulenta rörpularbröder mot en halvnaken grottbebis med världens sämst animerade ben - var det väldigt få som
tog mig på allvar.

Wonder Boy var underbart, en bortglömd och underskattad plattformspärla som underhöll mig i åratal. Den lilla grottpojken Tom-Tom, hans ytterst hållbara höftskynke, skateboard och kastyxa lirade huvudrollen i ett spel vars handling var lika banal som den var tillräcklig. Hans flickvän hade kidnappats av ruskig Pelefant vid namn Drancon, målet var naturligtvis att rädda donnan och dundra in en hel kappsäck med trubbiga stenåldersklubbor i nyllet på ruskpricken innan frukten tog slut. Banorna var korta, musiken underbar och momenten helt klart i klass med Super Mario Bros (även om själva spelmekaniken inte riktigt var det).

Det gällde att hoppa, kasta och kuta för brinnande livet. Ibland var det blå, små infödingsgossar som behövde smiskas, ibland elaka fiskar, grodor eller svävande döskallar. Med hjälp av de lite väl svampiga knapparna på Master System-handkontrollen och en jävla massa tålamod, lyckades jag spela igenom Wonder Boy som entusiastisk nioåring. Det tog mig säkert ett år innan jag till slut nådde slutbossen, svettig och vimmelkantig.

Mycket med Wonder Boy har etsat sig fast i min hjärna. De där äggen som oftast innehöll skateboards eller frukt men som ibland bar förbannelser som fick mig att skrika högt (till morsans stora förtret) samt det faktum att slutbossens huvud blev en tekopp som Tom-Tom drack ur, var mer bisarrt än självaste Blinx: The Timesweeper. Underbart märkliga minnen från ett spel som snart kommer i en efterlängtad nyversion.

Har du några härliga barndomsminnen från ett spel som du aldrig glömmer? Berätta för oss i en kommentar.